RECENSION. Ringaren i Notre Dame är en bok av den franska författaren Victor Hugo som nu går upp som musikal på Göteborgsoperan, fast här mer inspirerad av Disneys version.

Handlingen rör sig i 1400-talets Paris. I katedralen finns den vanskapta, förtryckta men goda Quasimodo.

Son till en fransk man och en romsk kvinna. Den krokryggige hålls fången av faderns bror, den maktfullkomlige prästen Frollo, som menar att han gör det av kärlek.

I ett socialt utsatt område i Paris dansar skönheten Esmeralda vars rörelser charmar alla som lägger ögonen på henne.

Med en kaxig attityd och sitt leende väcker hon allas uppmärksamhet.

Även Quasimodo, som vågat smyga ut för att ta del av nattlivet, blir förälskad i Esmeralda.

Frollo i sin tur är kluven till henne. Han blir förälskad, men hon är oren, hon är… rom.

Stödd av rasistiska åsikter om romer, kyrkan och en svag kung, bestämmer han sig för att återställa ordningen och gripa Esmeralda som han menar ägnar sig åt häxeri och svartkonst.

Hans anklagelser är osanna men en rasist och sexist behöver inte mycket kött på benen för att döma människor.

Musikalen ger berättelsen aktualitet. Alla rasistiska och patriarkala signaler kännetecknar 1400-talet men även vår tid. En romsk kvinna kan inte dansa utan att beskyllas för det eller det andra.

Avgrundsidéer som finns kvar i vårt samhälle. De är si, de är så och de är helt hopplösa.

Förbud mot romska tiggare och hårdare tag är enda rätta vägen, det är vad vi får höra. Frollos rasistiska åsikter om romer är fortfarande en cancersvulst i Europa.

Esmeralda ställer under föreställningens gång en legitim fråga till Frollo, varför han hatar romer så mycket, vad de gjort honom. Han svarar henne vagt ”mer än du anar!”

Romer behöver inte göra mycket för att väcka hatet och rasismen.

Berättelsen i Ringaren i Notre Dame, skriven under 1800-talet för att visa 1400-talets samhälle, är tyvärr inte långt ifrån vårt samhälle.

Men musikalen lämnar en inte med bara rasismens äckliga smak. Den avslöjar mäktiga institutioners förhållningssätt till kvinnor.

Kvinnor som inte låter sig underkuvas. Vi känner igen begrepp och vi känner igen institutioner.

Begrepp som hysteri för att beskriva kvinnor som vill ha rättvisa eller gå sin egen väg.

Hysteri nu, häxeri då. Kyrkan då, nu en osäker arbetsmarknad där kvinnor med tillfälliga anställningar oftare utsätts för sexuella trakasserier.

Esmeralda gick ett tragiskt öde till mötes. Så blev det med många kvinnor när mäktiga män ville styra.

Men den tiden pressas tillbaka dit den hör hemma. Att bete sig hursomhelst mot kvinnor är inte längre något som går obemärkt förbi.

Esmeraldas styrka går att se i Metoo-rörelsen som ställt mäktiga män till svars för beteenden som tidigare sågs som normala.

Och vad som nu behövs, mer än någonsin med hänsyn till den politiska utvecklingen, är en antirasistisk rörelse som inspireras av Esmeralda, att motsätta sig makten.