För att få a-kassa ska arbetslösa visa att de aktivt söker jobb eller deltar i andra aktiviteter, detta genom att lämna in aktivitetsrapporter till Arbetsförmedlingen.

Om det inte görs meddelar myndigheten a-kassan, genom en så kallad underrättelse.

A-kassan kan sedan välja att pröva fallet. Något som kan leda till sanktioner och indragen ersättning.

Men tillämpar a-kassorna reglerna på samma sätt? Nej, svarar Riksrevisionen. I stället finns ”betydande skillnader” mellan a-kassorna i hur ofta underrättelser leder till sanktioner.

– Att en medlem i en a-kassa löper avsevärt mindre risk att bli av med sin ersättning vid brott mot villkoren än vad en medlem i en annan a-kassa gör är en tydlig indikation på brister i likvärdigheten – och så ska det inte vara, säger riksrevisor Stefan Lundgren, i en kommentar.

Skillnaderna beror enligt Riksrevisionen inte på att det handlar om olika ärenden eller olika grupper av arbetslösa.

Inte heller beror skillnaderna på om det är en stor eller liten a-kassa som tar hand om fallet.

I stället är den troliga förklaringen att a-kassorna tillämpar regelverket på olika sätt.

Riksrevisionen pekar på att a-kassorna behöver tillämpa begreppet ”godtagbara skäl” på samma vis.

Runt åtta av tio underrättelser handlar om att den arbetssökande inte haft godtagbara skäl för att låta bli att lämna in aktivitetsrapporten.

– A-kassorna efterfrågar tydligare vägledning från IAF i form av föreskrifter om ”godtagbara skäl”. Sådana föreskrifter finns inte i dag, eftersom IAF saknar bemyndigande att utfärda dem, säger Anton Ringström, projektledare för granskningen, i en kommentar.

Anton Ringström säger till Arbetet att skillnader i tillämpningen inte får några direkta effekter på statskassan.

– Om alla a-kassor var lika stränga som de strängaste skulle man dra in fler ersättningsdagar och spara pengar på det. Men det handlar om ganska lite pengar så det har ingen direkt betydelse. A-kassornas bedömning kan ha effekt på tid i arbetslöshet, men det har vi inget riktigt grepp om.