Finanskrisen 2008 minskade varaktigt tillväxten. Men de bankägare som då gjorde sig en rejäl hacka på människors skuldsättning hade inget att frukta.

Ingen bankdirektör blev fälld efter finanskrisen, och det rättsliga efterspelet var snabbt överstökat.

Men motsättningarna ökade. Och högerpopulismen fick medvind.

Under LO-ekonomernas penningpolitiska seminarium i veckan till tioårsminnet av finanskrisen stod det klart att vi inte heller nu har de fulla vapnen för att klara en ny kris.

Visst har de internationella regelverken blivit hårdare, och visst har den svenska riksbanken gått före på en rad områden.

Ändå vittnade vice riksbankschef Cecilia Skingsleyunder seminariet om att det internationella samarbetet mellan centralbankerna har försämrats och att riksbanken velat gå betydligt längre än politikerna med regleringar.

Och internationellt sett är det än farligare att försöka få banker att följa reglerna.

– Det finns länder inte alltför långt från Sverige där de nationella finansinspektörerna jobbar med risk för eget liv, Därför vill vi lyfta kontrollen till EU-nivå från de nationella tillsynsmyndigheterna, sade hon.

I skatteparadiset Malta, som specialiserat sig på mer eller mindre obskyra finanslösningar, och där även många svenska finanspersoner placerat en del av sina pengar, mördades 2017 journalisten Daphne Caruana Galizia sedan hon kartlagt höginkomsttagares finansiella kopplingar till ljusskygga aktiviteter.

Enligt både Cecilia Skingsley och LO:s chefekonom Ola Pettersson var finanskrisen 2008 i första han en likviditetskris, det vill säga att hela det finansiella systemet byggde in alltmer luft i affärerna och slutligen kapsejsade då det stod klart att pengar saknades.

Men enligt Ola Pettersson har inkomstskillnadernas roll troligtvis undervärderats, samtidigt som den hårdföra ekonomiska politiken mot krisande EU-länder drabbade befolkningen hårt.

Samhällskontraktet bröts. Det vill säga den ordning som sa att de som skapade riskerna själva skulle stå för följderna om riskerna gjorde att allt gick åt skogen.

Men när krisen var ett faktum gick alla fria, rättssystemet hade inte förmågan att över huvud taget se denna typ av kriminalitet.

Krisen gav i stället återverkningar på den politiska utvecklingen. En mer extremistisk höger kan nog härledas till finanskrisen, anser Ola Pettersson.

Nu stiger åter oron för en förestående kris när den långvariga konjunkturuppgången snart är på väg att brytas.

Riksbanken har rustat sig under de tio år som gått genom att öka valutareserven med 200 miljarder kronor om finansinstitut och banker åter skulle drabbas av en likviditetskris, men vill gärna se ännu hårdare reglerade banker.

För att de politiska konsekvenserna inte ska bli för omfattande, och för att rädda vår demokrati från ytterligare maktanspråk från totalitär högerextremism måste framtida kriser hanteras bättre av politiker och centralbanker över hela Europa än hur finanskrisen hanterades 2008.

Tyvärr kan vi dock vara säkra på att bankerna själva aldrig kommer att samarbeta.

Sveriges största bank Nordea flyttade nyligen från Sverige för att de inte ville ställa upp på samhällskontraktet om att själva bära kostnaderna för sitt eget risktagande.

De ville hellre stjälpa över det på sina bankkunder. Danmarks största och Sveriges femte största bank Danske Bank avslöjades lika nyligen med att ha deltagit i avancerad penningtvätt av astronomiska belopp via sin verksamhet i Baltikum.

En starkare kontroll av bankerna och en tydligare reglering av hela banksektorn är nödvändig, i annat fall får vi även i framtiden höra högavlönade maktmänniskor döma ut skattesystemet med ord som ”Vad fan får jag för pengarna” när de placerar sina pengar på Malta eller i Baltikum.

Allt medan vanliga arbetare i hela Europa får ta de finansiella smällarna vid en ny bankkris och extremhögern vädrar morgonluft.