Vi är skyldiga att prata etik
Nu, om någonsin, måste vi prata vårdetik med varandra. Vi som vårdar och ni andra, skriver Arbetets krönikör.
Det är tio år sedan nu. En föreläsningssal på Karlstad Universitet.
Ett par terminer in, kanske någon av de sista.
En läkare, ordförande eller i alla fall medlem i landstingets etiska råd, ställde oss frågor som saknade ett tydligt svar. Det var nytt för mig.
Annars är ju stora delar av universitetsstudier ett enda letande och innötande av korrekta svar.
Patologiskt blodtryck, eller inom normalvärde? Möjlig medicin att kombinera med en annan, eller livsfarlig interaktion?
Korrekt handläggande vid blodförgiftning, vid kateterinsättning, vid hjärtstopp?
Men det här var något annat.
Jag minns de där diskussionerna som avgörande. Vi människor är komplexa.
Livet är ingen lätt sak att försöka råda över. Svaret är alltid föränderligt och beroende på.
Även om vi utgår från gemensamma grundläggande etiska principer, blir svaret sällan detsamma.
Den som har det största behovet skall ges företräde till vården. Vi är alla överens
Även om vi säger oss vara skyldiga att ge en god och säker vård till hela befolkningen.
Även om vi alltid ska prioritera den med störst behov.
Hela den här texten blir abstrakt. Jag märker det själv.
Kanske är det för att jag på tio år som yrkesverksam inte haft ett enda seminarium eller tid avsatt för att diskutera just de etiska frågorna.
Inte för att vi i vården, särskilt inte undersköterskor eller sjuksköterskor, får tillgång till så många andra typer av seminarium eller föreläsningar heller.
Men, inte ens ett litet personalmöte har försökt lyfta en etisk diskussion i någon vidare mening.
Ansvaret är såklart också mitt.
Men det är först nu jag förstår hur mycket jag saknar och behöver det. Hur mycket vi i vården måste slå vakt om det samtalet.
För det är klart vi påverkas av samhället runt omkring oss.
Hälso- och sjukvårdslagen andra paragraf har sett likadan ut under alla år jag har arbetat i vården.
Den som har det största behovet skall ges företräde till vården. Vi är alla överens.
Ändå hade papperslösa under många år inte ens haft rätt till subventionerad akutsjukvård.
För det är klart vi påverkas av samhället runt omkring oss
Ändå har det fria vårdvalet lett till att privata vårdcentraler exploderat i antal i befolkningstäta områden med hög medelinkomst, en stor andel högutbildade och/eller en låg andel äldre, där befolkningen är friskare och besöken enklare och kortare (och därmed mer lönsamma).
Ändå har mer än hälften av de ”besök” som görs hos nätläkare, gjorts av befolkningen i Stockholm som på många sätt har den mest tillgängliga vården i landet.
Ändå vågar Sverigedemokraterna föreslå att inskränkningar i människors möjlighet till vård utifrån migrationsstatus.
Man kan såklart tycka att alla exemplen ovan innebär att lagens själva grundprincip är satt ur spel och att samtal om etiska dilemman därmed borde ses som inaktuella att försöka föra.
Jag håller inte med. Nu, om någonsin, måste vi prata vårdetik med varandra.
Vi som vårdar och ni andra. För att påminna oss om att de etiska principerna för oss kvarstår, även när samhället börjar ställa grupper mot varandra.
Om att vi är skyldiga att höja rösten när systemet sätts ur spel.
För att vi vet att rätten till vård må vara en lagstadgad etisk princip, men för att uppfylla det i praktiken krävs politik.
