Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell läser partiledarnas böcker inför årets val.
Det är något speciellt med att ha skrivit en bok.
En dignitet i att någon kan säga om en att ”hen har skrivit en bok om det där” gör att man får en expertroll i ämnet.
Att sedan boken kan innehålla vilken goja som helst spelar mindre roll.
Anledningarna till att skriva en bok kan därför vara betydligt fler än ambitionen att faktiskt bli läst. Att som tidigare partisekreterare skriva en bok om politisk PR kan resultera i föreläsningsserier för näringslivet.
En möjlighet att vid varje föreläsningstillfälle håva in lika mycket som du fått för att skriva boken genom att prata om den i fyrtiofem minuter.
Andra skriver böcker för att resa ett monument över sin egen politiska gärning.
Maud Olofsson kallar till exempel de som kritiserade Nuon-affären för ”Efterklokas förening” i sin självbiografi Jag är den jag är.
Genom biografins försyn får politikern möjlighet att ta ett grepp om och forma sin historia som vore den en lerklump på en drejskiva.
Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug berättar om hur han älskat med en ung kvinna på en strand kvällen innan hon skulle gifta sig
Det är också därför politikerböckerna är viktiga. En och en är de ibland helt befängda, men när man läser dem alla så bildar de en samtidshistorisk berättelse.
En som är oerhört mycket mänskligare än den som politikens yttre betraktare kan ge oss.
Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug berättar om hur han älskat med en ung kvinna på en strand kvällen innan hon skulle gifta sig.
I boken Svarta oliver och gröna drömmar spekulerar han i huruvida hon hade sand kvar på kroppen under brudklänningen.
Det kan låta som en extrem, men läser vi partiets grundare Per Gahrtons politiska thriller Partikongressen och citatet ”Är det verkligen en människokuk du har, Björn Trollman? Eller en partikuk?” så ser vi att Miljöpartiets manliga kris pågått sedan 70-talet.
Det är sällan stor eller god litteratur. Men den har sitt syfte. Och sina guldkorn.
Dominerande när det kommer till de borgerliga böckerna är Ekerlids förlag som verkar ge ut nästan vad som helst bara det har en någorlunda känd högerpolitikers namn på sig.
Vänstern tenderar att sprida gracerna mer, även om progressiva förlag som Atlas, Ordfront eller Leopard tillhör vanligheterna.
En bok går runt på ungefär 2 000 sålda exemplar. En cynisk kalkyl säger att det i varje parti finns minst lika många partister som är redo att köpa den, ställa den i hyllan och sedan aldrig öppna den.
Den krassa verkligheten i bokförläggandet är att en såld bok är viktigare än en läst. Därför finns det också ett ekonomiskt incitament till partiledarböckerna.
Ego, pengar, uppgörelser, rätten till sin berättelse. Partiledarlitteraturen handlar ofta om helt andra drivkrafter än läsfrämjande verksamhet och läsandet sjunker allt mer i Sverige.
Har det satt några avtryck i dagens partiledares författarkarriärer?
Vad kommer framtida läsningar säga om vår samtids politiker? Vi ser efter i bokhyllan.
