RECENSION. Det är hela 20 år sedan Göran Greiders bok Arbetarklassens återkomst publicerades.

20 år då arbetarklassen, likt den jobbiga kusinen från landet, stått och bultat på dörren till den politiska debatten.

Ibland krävs det lite distans för att få syn på de längre linjerna och de djupgående trenderna – och ”arbetarklassens återkomst” är en sådan.

I boken menade Greider att nyliberalismens projekt att osynliggöra maktförhållandena i samhället höll på att ta slut, mycket på grund av 90-talskrisen och fördjupningen av ojämlikheten.

I efterhand kan man konstatera att han fick rätt: sedan 1998 har arbe-tarlitteraturen gjort en storstilad comeback i Kultursverige, de politiska partierna har blivit besatta av att locka tillbaka sina arbetarväljare från SD och i Almedalen 2017 kunde Jan Björklund och Annie Lööf – med sedvanlig nedlåtenhet – inte sluta tala om ”underklassen”.

Som Greider konstaterade är det mesta sig likt i klassamhället: En majoritet av löntagarna har fortfarande inget inflytande över vare sig sin tid eller sitt arbete. Det är detta samhällsdebatten har handlat om, fast mycket sällan i klarspråk.

Sådär sitter jag och tänker när jag läser Katalys rapportserie ”Klass i Sverige”. Den startades i ett samarbete mellan sociologinestorn Göran Therborn och reformfabrikanten Daniel Suhonen och består (hittills) av 20 rapporter.

När satsningen inleddes för ett halvår sedan slog duon på stora trumman.

Rapporterna skulle tas fram i rasande fart till valet, målet var en ny stor kartläggning av ojämlikheten samt att visa för arbetarrörelsen att en ny klasspolitik behövdes.

Det är på det stora hela en lysande rapportserie med en mängd urstarka bidrag, som i alla fall får undertecknad att brinna av politisk vrede

Rasmus Landström

Eller som Suhonen formulerade det i DN: Att arbetarklassen är vänsterns ”guldreserv”.

Det är stora ord och initialt kände jag en viss besvikelse över projektet.

”Klass i Sverige” har nämligen inte tagit fram någon ny statistik, texterna består mestadels av analyser av gammalt material och rapportförfattarna har endast fått symboliska arvoden.

Vill man vara ogin kunde man säga att serien består av 20 forskares sammanfattningar av sitt tidigare arbete.

Men med detta sagt finns det ändå skäl till entusiasm, för ”Klass i Sverige” är – i förhållande till sina resurser – ett oerhört ambitiöst projekt.

Här avhandlas allt från finansialiseringen av ekonomin till RUT-tjänsternas betydelse för klassammansättningen.

Från myten om det postindustriella samhället till rasiferingen av arbetsmarknaden.

Inte sedan 60-talets låginkomstutredning har klassamhället beskrivits så systematiskt.

En sak som slår mig omgående under läsningen är hur synen på ojämlikhet har förändrats på bara ett årtionde.

För hade ”Klass i Sverige” gjorts i mitten av 00-talet hade rapporterna förmodligen utgått från en rad olika perspektiv.

I dag lyser dock bourdieuska analyser av kulturellt kapital och marginaliseringsteorier med sin frånvaro – fokus ligger istället på exploatering och utsugning.

Detta skulle delvis kunna förklaras med den vänsterradikala Therborns inflytande, men lika mycket är det ett tecken i tiden.

Marx är back in the game, medan ytliga identitetspolitiska teorier anses daterade.

Som läsare funderar jag på om samhället har beskrivits i så radikala termer sedan den röda universitetsvågen 1968.

Hur framstår då klassamhället 2018? Hur mår daglönarna i tjänstesamhället?

Kort sagt är det en deprimerande bild som man får genom den marxistiska linsen. Klass bestämmer fortfarande i hög grad din anställningstrygghet, dina arbetsvillkor och din hälsa.

Har du oturen att vara en lågutbildad man och bo i en bruksort ligger din medellivslängd på samma nivå som snittåldern i Azerbadjan.

Och om du tror att detta ska skapa ramaskri i medierna bör du tänka om: Trots att arbetarklassen (i bred bemärkelse) utgör över halva befolkningen så får den inte mer än 5 procent av programtiden i SVT.

Det är inget mindre än en symbolisk utplåning av folkmajoriteten som pågår under namn av ”public service”.

Men ”Klass i Sverige” är inte bara nedslående läsning. Här finns en mängd skarpa förslag för en ny klasspolitik för 2010-talet.

Kort sagt är det en deprimerande bild som man får genom den marxistiska linsen. Klass bestämmer fortfarande i hög grad din anställningstrygghet, dina arbetsvillkor och din hälsa

Rasmus Landström

I en särskilt intressant rapport visar Kommunals utredare Hampus Andersson att arbetarklassen inte alls har flyttat sig till höger, varken i fördelningsfrågor eller på GAL-TAN-skalan.

Snarare är det partierna som har rört sig i den riktningen och rapporten heter symboliskt nog ”I väntan på klasspolitik”.

Tänk om S-strategerna läst Andersson innan de hittade på sin urkorkade trianguleringsstrategi runt SD.

Två andra intressanta rapporter är Lovisa Broströms och Gunnar Olofssons om mellanskiktets roll i klassamhället.

Där utpekas lärarna, sjuksköterskorna och poliserna som yrkesgrupper med villkor alltmera lika arbetarklassens.

En sak som slår mig omgående under läsningen är hur synen på ojämlikhet har förändrats på bara ett årtionde

Rasmus Landström

Som rapportförfattarna påpekar har arbetarrörelsen goda förutsättningar att vrida denna grupp åt vänster, eftersom vi har en unikt välorganiserad tjänstemannarörelse som i grunden stödjer omfördelningspolitik.

Att läsa detta är att känna frisk luft sippra in i diskussionen om medelklassen.

Kanske, tänker jag, har ”Klass i Sverige” potential att skapa en sådan omsvängning i den politiska debatten.

Det är på det stora hela en lysande rapportserie med en mängd urstarka bidrag, som i alla fall får undertecknad att brinna av politisk vrede.

Nu kanske någon frågar sig hur stor skillnad en rapportserie från en facklig tankesmedja kan göra, men då bör det påpekas att låginkomstutredningen hade ett enormt inflytande på sin tid.

Den var en viktigt anledning till att SAP radikaliserades runt 1968 och enligt Tage Erlander en avgörande faktor när partiet bytte parollen ”Vägen framåt” i valrörelsen 1966 mot ”Jämlikhet” 1968.

Man kan rentav fråga sig om vi fått förslag som las, mbl och löntagarfonderna utan den?

Det jag försöker säga är att jag hoppas att ”Klass i Sverige” fortsätter att spotta ut progressiv politik under lång tid.

Och att Katalys, Suhonen och Therborn har tålamod. ”Klass i Sverige” ligger helt rätt i tiden – oavsett vad kortsynta ledarskribenter och vänsterliberala proffstyckare påstår.

Klassrapporter

Tankesmedjan Katalys satsning Klass i Sverige, som leds av sociologen Göran Therborn (intervjuad om sin utforskning av klassamhället i Arbetet i januari) och Daniel Suhonen inleddes i början av året. Några av titlarna, som finns tillgängliga på katalys.se, är:

• Klasstrukturen i Sverige – Struktur, klass och inkomster: kontinuitet och förändring 1985-2015

• Vårdstölden – Hur den privata välfärden tar från det gemensamma

• Klass och hälsa

• Arbetarklassens symboliska utplåning i svenska medier

• Arbetarlitteraturen och klassamhället.