Början av 2000-talet börjar mer och mer framstå som de politiska misstagens tid. 1990-talets finanspolitiska sanering hade förändrat de politiska spelreglerna och EU-medlemskapet skulle innebära att svenska staten inte behövde stå för nödvändiga kostnader.

Istället kunde man sänka skatter och spara inte lite extra på den offentliga förvaltningen. Trodde man.

Beslutet att skära ner försvarets ansvar för det civila samhället ser vi konsekvenserna av nu. Branden i Västmanland 2014 och de pågående skogsbränderna i Dalarna, Gävleborg, Jämtland och Västernorrland har fått en omfattning de inte hade behövt få.

 

Idag får vi leva med sviterna av denna naivitet. Klimatförändringarna börjar visa sig på allvar och skogarna i Sverige brinner. Helt plötsligt är den nedbantade krisberedskapen ett allvarligt problem.

Ironiskt nog kan man läsa i en försvarspolitisk rapport från Försvarsberedningen 2004 att hoten mot samhället måste ses i ett bredare perspektiv. Man måste till exempel kunna hantera snabba förändringar såsom plötsliga naturkatastrofer. Försvaret måste vara flexibelt.

Berätta det för försvarscheferna som menar att de inte kan kalla in sin personal från semestern.

Hur man å ena sidan kunde driva en sådan linje 2004 och å andra sidan skära ner förmågan att hantera kriser av just det plötsliga slaget handlar om en enda sak: pengar. Krisberedskap får precis som all annan offentlig verksamhet inte kosta något.

Exemplet brandflygplan som testades en sommar 1995 men slopades för att det – så klart – ansågs för dyrt är talande. Trots att ett enda plan både lyckades bekämpa 10 skogsbränder i Sverige och kunde ge stöd åt Finland.

 

Problemet idag är att det också är torka i nästan hela Europa. Så snart det börjar brinna i de länder som hittills hjälpt Sverige måste de ta sig hem. Är bränderna inte släckta då står vi verkligen inför problem. Då är vi tvungna att förlita oss på egna resurser. Resurser som regering och opposition måste ta sig i kragen omgående för att ordna fram.

När ordföranden i försvarsutskottet Allan Widman (L) och vice ordförande Åsa Lindestam (S) intervjuas i Dagens Nyheter (DN 19/7-18) förstår man just hur stort det politiska bottennappet år 2004 var. Lindestam kritiserar Widman för att han kritiserar regeringen eftersom de alla var överens om att skära ner.

Någonstans där förstår man varför det politiska Sverige aldrig riktigt lyckas samla sig till några ordentliga förändringar. Det förflutna spökar fortfarande. Men vad spelar det för roll vad man var överens om för 14 år sedan om nuet kräver en helt annan politik? Det borde varje tänkande politiker fundera över.