Stina Stoor: Det ofrivilliga Sverigefanet

Björkar är väldigt ryskt, ja helt enkelt TYPISKT ryskt får jag veta.

Men björkarna (och tallarna med) är ju precis som hemma.

Jo, för mig känns de nästan som det ENDA riktigt hemtama här, längs  vägen mellan Moskva och Nizjnij Novgorod – där Sverige idag spelar sin första match.

För ett par dagar sedan, det var kvällen efter Rysslands 5-0 seger på hemmaplan, promenerade jag vid Röda Torget och bara kände på atmosfären.

Sådär riktigt lyssnade på hur människor kvittrade, på tutandet av lyckliga bilar, tittade på fontäner fyllda med fotbollar, och så förstås alla som tog selfies vid fontänen fylld med fotbollarna, och allt. Allt.

Jag hade nog väntat mig mer, mer vad? Ilska? Triumf? Mer adrenalin?

Hur hon ofelbart förvandlades från vanlig vänlig tant till en besatt furie av just fotbollsmatcher och plötsligt kunde fulord som faktiskt inte ens brorsan vågade återanvända sen!

På något sätt mer av hur segraren trycker ner förlorarens huvud i leran och sedan matar denne med mask, eller i varje fall förlorarens lillebror kanske?

Eller bara attacker på de på stan som ser så veka ut att man liksom inte kan behärska sig i segerruset, utan bara m-å-s-t-e slå av kepan på dom.

Sådär med en flathand bakifrån, ni vet? Helt enkelt; hade nog väntat mig mer av känslan från min barndoms skolgård. Väntat mig att bli mycket mer RÄDD.

För fotboll är väl knappast något för förståndiga vuxna? Nej. Det finns ju till och med något med tävlingar som gör annars tämligen vettiga människor helt GALNA!

Den delen skrämmer mig mest. Ja, MEST. Faktiskt mer än bollarna, trots att jag är ökänt bollrädd.

Mina fotbollsfördomar säger: Huliganer, skrik och stridsmålningar.

Säger att det är bäst att hålla sig undan, särskilt om man luktar lite boknörd, som jag.

Jo. Mina fördomar säger faktiskt FARA i blinkande rött längs insidan av hela mitt pannben.

Ta bara mormor framför teven till exempel!

Hur hon ofelbart förvandlades från vanlig vänlig tant till en besatt furie av just fotbollsmatcher och plötsligt kunde fulord som faktiskt inte ens brorsan vågade återanvända sen!

Eller hur pappa kastade saker om jag passerade mellan honom och teven?

Foto: Privat och TT Bild

Skrek, först. Men sen: Pang! Då kom nåt flygande, bara nåt sådär, vad-som-helst som han fick tag på från sin position i soffan. (I mina minnen alltid ett vedträ, men antagligen oftare en kudde.)

Men även mamma, jo, även mamma. Alla ÄLSKADE ju fotboll!

Utom jag då, som bara blev rädd.

Så jag har aldrig sett på en fotbollsmatch förut. Nej, lyckades inte ens snygghänga intill planen när favoritkillarna i skolåldern spelade.

Fast är nu, konstigt nog, här. Stina, eller alltså СТИНА, med ett FAN-ID runt halsen och på väg till Svenska herrlandslagets debut i VM.

Varför då? Varför utsätter jag mig för detta?

Kanske vi strax får se om jag har fallenhet att ryckas med av annat än kärlek – kanske fotbollen? Eller överklasslivet?

För kärleken, förstås! Den omaka bitvis obekväma kärleken till en annan människa, som i sin yrkesroll som Sveriges ambassadör i Ryssland rör sig i miljöer där jag, varje dag, får akut klassklåda av det ena eller andra (får återkomma till det, sen).

Men kärleken är förstås ökänd, precis som fotbollen, för att vara en av de där sakerna som kan få oss att gå utanför våra vanliga ramar och agera helt g-a-l-e-t.

Det finns saker som rycker-oss-med mer än annat, vissa säger att det är rent biologiskt, både laganda och feromoner.

Kanske vi strax får se om jag har fallenhet att ryckas med av annat än kärlek – kanske fotbollen? Eller överklasslivet?

En taxi körde in i folk vid Röda Torget, i förrgår, efter min promenad. Hade det något alls med fotbollen att göra?

Var chauffören lika rädd för supportar som jag? Var det därför han angrep dem?

Jag var uppenbarligen rädd för fel sak, när jag promenerade min lilla tur i den nedåtgående solen i fredags kväll.