Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

SYRIEN. Ur högarna sticker förvridna armeringsjärn, avloppsrör och elledningar ut. Under rasmassorna ligger hundratals om inte tusentals döda kroppar.

Sedan i januari i år arbetar ett specialteam inom Räddningstjänsten i den syriska staden Raqqa med att gräva fram döda kroppar och likdelar som begravts under hus och byggnader som rasat samman under striderna i staden som tidigare var terrorgruppen IS huvudstad.

Teamet består av ett 40-tal brandmän som hittills har grävt fram 700 personer.

Deras tvåtimmars pass består av att gräva fram kroppar som legat så länge i marken att de befinner sig i ett tillstånd av förruttnelse och kan upplösas och gå sönder när som helst.

Men som Yassir Khamis, chefen för styrkan, påpekar utsätts männen också för risken att sprängas i luften och därför måste man hela tiden vidta skyddsåtgärder.

– Vi skickar alltid in ett team som får röja minor. Till och med gravarna är försåts-minerade, vilket innebär att våra team arbetar under stora svårigheter, berättar Yassir Khamis.

Den här dagen arbetar de på tre platser i Raqqa.

En av platserna är Hediqat Al-beida (den vita parken) i centrala staden som är lika stor som ett par fotbollsplaner.

Det är svårt att tänka sig att det har varit en park full av liv bara för några år sedan.

Nu har de asfalterade gångvägarna spruckit och ogräset sprängt igenom asfalten. Några gungbrädor och andra parkleksaker ligger omkullvräkta på marken.

Jag går försiktigt genom parken. Jag vill inte trampa på en mina och samtidigt vill jag undvika att trampa på skelettdelar, hår eller kroppsdelar som ligger fullt synliga.

Fyra brandmän klädda i mörka overaller, ljusblåa ansiktsmasker av bomull och röda skyddshjälmar står mitt i parken.

En av männen står i en grop och hackar i den sandiga jorden så att dammet yr.  De andra tre står vid sidan om.

Mannen med hackan slutar och ger ett tecken åt sina kolleger. De drar försiktigt en smutsbrun filt ur gropen. Ett moln av damm och sand bildas. Invirad i filten ligger en mumifierad kropp. Man kan se rester av hår och kläder.

Stanken är olidlig. Den tränger in i näsborrarna. Den sätter sig i håret och i kläderna.

Ett svart moln av surrande och glupska flugor svärmar runt våra ansikten och runt liket.

Flugorna är aggressiva – det är svårt att värja sig mot dem. Paniken är inte långt borta. Men de fyra männen är vana och fortsätter med sitt arbete.

Den fjärde mannen öppnar en blå plastsäck. Ritsch låter det när han drar i blixtlåset. Försiktigt läggs liket i säcken. Ritsch säger det när blixtlåset stängs igen.

På samma ställe ligger ett par andra blå liksäckar som de tagit upp tidigare samma dag.

Jag går fram till mannen som nyss stängt liksäcken. Man kan nästan bara se hans ögon – ansiktet täcks av en rånarluva och en vit bomullsmask täcker hans näsa och mun. På händerna har han vita gummihandskar.

30-årige Mahmoud Jassim höll på att doktorera i arabiska när kriget bröt ut.

Brandmannen heter Mahmoud Jassim och är 30 år. Han kommer från Raqqa, är gift och har två små barn.

Han inte den typen man förväntar sig ska jobba med att gräva upp lik i massgravar. Han har en magisterexamen i arabiska och hade siktet inställt på en doktorsexamen.

Men så kom kriget. Han fick som så många andra studenter avbryta sina studier och har jobbat med teamet sedan i januari.

Hans känslighet lyser igenom då han på klassisk arabiska berättar om sig själv och sitt arbete.

– Vi är rädda för att dra på oss sjukdomar men det är nödvändigt att vi gör det här. Vi gör det för vårt land och vår stad. Vi känner att vi måste kämpa för Raqqas skull, förklarar han och säger sedan eftertänksamt:

– Det skulle vara svårt för någon utomstående att komma hit och göra det här. Men för oss är det annorlunda. Här finns våra barn och våra kvinnor. Det är min skyldighet att göra det här.

Mahmoud Jassims fru och barn bor en bit utanför Raqqa i väntan på att staden ska bli beboelig igen.

För närvarande råder det brist på elektricitet, vatten – men det största problemet är att så mycket ödelagts.

De som kunnat flytta tillbaka klagar över berg av sopor som drar till sig råttor och insekter och likstanken som vinden för med sig.

Mahmoud Jassim och hans tre kolleger går en bit ifrån platsen där de arbetat. Det är dags för lunch. De tar fram sin medhavda mat och börjar äta i det snustorra och brunbrända gräset som växer fläckvis i parken och vi åker vidare till en annan plats i staden där ett annat team jobbar.

Raqqa var terrorsekten Islamiska statens ”huvudstad” från slutet av 2014 ända tills den befriades av de USA-stödda arabisk-kurdiska SDF-styrkorna i oktober 2017.

Under striderna förstördes och skadades 11 000 byggnader i staden.

Enligt Syrian Observatory for Human Rights dödades drygt 3 250 människor under den cirka fyra månader långa striden för att befria Raqqa – 1 130 av dessa tros ha varit civila. Men det saknas fortfarande hundratals, kanske tusentals människor som befaras ligga begravda under hus och byggnader som rasat samman.

Vi kommer fram till Hay al-Beddo (beduinkvarteret) som är, eller rättare sagt var ett av de mera fashionabla bostadsområdena i staden.

Av de fyra fyravåningshus som utgjorde en del av det här kvarteret återstår bara spillror.

– Här har vi hittat mellan 30 och 40 kroppar. Vi har hittat mellan 600 och 700 kroppar hittills berättar Ahmed Khaliss som jobbar för ett annat av räddningstjänstens team.

Han får skrika för att göra sig hörd över motorbullret från en baklastare som kör fram och tillbaka och fyller sin skopa med rasmassor och forslar bort dem.

Medan vi pratar går en av hans kolleger fram till en av högarna och plockar upp något med ena handen.

Det är en liten benbit från en människa. Han lägger den rutinmässigt i en säck och jobbar vidare.

Brandmannen Ahmed Khaliss säger att det händer att kropparna de hittar är minerade.

Ahmed Khaliss tittar på sin kollega och fortsätter sedan att prata om sitt arbete och förklarar att sjukdomar, lukten av ruttnande kroppar och bristen på resurser gör att det är ett tufft jobb.

Men det som tar mest på psyket är försåtsmineringar och minor som kan finnas gömda var som helst.

– När vi håller på och sanerar och tar upp kroppar kan vi till och med hitta bomber runt kropparna, säger han med en röst fylld av trötthet och resignation.

På behörigt avstånd står doktor Mahmood Ibraheem, stadens allmänpraktiserande läkare, men på grund av att det inte finns några andra läkare tjänstgör han också som rättsläkare.

Det innebär att han måste följa med räddningstjänsten när de åker ut för att ta hand om döda kroppar.

Man kan ana att det inte är ett jobb som han känner sig helt bekväm med. Det är inte svårt att förstå varför – det är hans uppgift att undersöka de kroppar som hittas.

– Jag måste ta på mig den här uppgiften. Det finns ingen annan. Vi måste teckna ner detaljer om de döda eller kvarlevorna även om vi inte kan identifiera dem, förklarar han.

Det enda han kan göra med liken är att fastställa kön, bedöma om de var gamla eller unga, om de var civila eller om de tillhörde IS.

De saknar resurser och utrustning och även kunskaper för att göra så mycket mer.

Vi åker tillbaka till Hediqat Al-beida, Mahmoud Jassim och hans kolleger arbetar i annan del av parken. När vi kommer fram har de precis tagit upp en kropp som varit begravd i jorden.

Nu måste de vänta på att en bil ska hämta kropparna och föra dem till sin sista vila.

– Vi har precis fått en rapport om att det finns ett lik i ett hyreshus. Ni kan följa med om ni vill, säger en av brandmännen.

De döda kropparna lokaliseras genom att någon känner den omisskännliga liklukten och ringer in och rapporterar.

Många tips kommer också från al-Mukhabarat, den lokala säkerhetstjänsten som hela tiden arbetar vaksamt i hemlighet för att hitta så kallade sovande celler eller IS-medlemmar.

Ambulansen slår på sirenerna och kryssar på smala bakgator genom bråte och bilar.

Efter tio minuter stannar den till utanför ett fyrvåningshus. Teamet springer in genom porten. Så fort vi kommit in i trappuppgången överväldigas vi av liklukten.

Vid ingången till en lägenhet står en man, bredvid honom hans barnbarn med en näsduk som täcker hennes mun och näsa.

– Det är här uppe, säger mannen och pekar.

Lukten blir starkare och ännu mer outhärdlig ju högre upp vi kommer.

Ett av räddningsteamen har hittat två kroppar på andra våningen i ett höghus och upptäcker en självmordsväst på en av kropparna.

På den utbrända våningen ovanför ligger en slemmig massa, med lite hår och benrester.

En av brandmännen tar fram en pinne och petar runt i kvarlevorna. Men plötsligt tar han ett steg tillbaka och ropar:

– Daesh (förkortningen för Islamiska staten på arabiska). Han har upptäckt ett självmordsbälte. Försiktigt fäster han ett rep runt bältet. Sedan ställer han sig bakom en vägg och drar väldigt varsamt i repet. Alla tystnar och blir blickstilla. Bältet detonerar inte. Alla drar en lättnadens suck. Kvarlevorna bokstavligt talat sopas upp och läggs i en liksäck. Ett annat lik som hittas på en annan plats i byggnaden läggs också i säcken.

När jag går ner bjuder mannen som tipsat om liket in mig hos sig. Lägenheten är full av sopor och bråte.

– Titta vad Daesh har gjort i min lägenhet! Han som bodde i lägenheten ovanför var läkare, berättar han.

– Vad hände med honom, frågar jag?

Han mördades av Daesh, svarar han nästan slentrianmässigt. Det är så många han känner som dött, förklarar han.

När jag kommer ut på gatan och kan andas frisk luft igen håller brandmännen på att lägga liken i ambulansen. Sedan tvättar de sig noga med handsprit för att döda bakterier och försöka få bort liklukten.

Men än är inte arbetsdagen över.

Liken läggs upp på flaket till en lastbil och en man står med en stor pärm där han registrerar alla tolv kroppar innan de fraktas bort till en begravningsplats i utkanterna av staden.

Efter en kort begravningsceremoni läggs liksäckarna i färdiggrävda gravar, som egentligen bara är ett långt dike.

En traktor och en bulldozer täcker över gravarna med sand. Civila och daesh-terrorister begravs tillsammans.

Äntligen är en lång arbetsdag över för brandmännen.

Men varje dag fortsätter de sitt psykiskt påfrestande och farliga jobb.

De hoppas att deras arbete en dag har bidragit till att Raqqa lever upp igen och att barnen och kvinnorna ska kunna flytta tillbaka.