Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

Jag passerar vanligen genom Hamad International någon eller några gånger om året, på väg till eller från arbete i Syd- och Sydostasien. Den påkostade flygplatsen, fylld av kultur och design, utgör porten till Qatar. Men att möta en qatarier hör till ovanligheterna.

Nästan 90 procent av landets befolkning utgörs av gästarbetare. Och den arbetskraft som driver flygplatsen kommer från en lång rad länder. Sudaneser scannar bagage, indier städar korridorerna, engelskspråkiga filippiner guidar vilsna turister.

Qatar är värd för herrfotbolls-VM 2022 och för några år sedan besökte jag den absoluta monarkin för att rapportera om situationen för de som bygger arenor och infrastruktur inför mästerskapet.

Det uppskattades inte alls av de egyptiska poliserna eller de nepalesiska förmän som anlitats för att övervaka sina egna.

Det var en omskakande resa. Villkoren var usla, arbetsmiljön livsfarlig.

I jämförelse med byggsektorn – eller en utsatt anställning som hembiträde – är ett flygplatsjobb en vinstlott. Detta är vad Qatar vill visa upp, och åtminstone under arbetstid skyddar de internationella resenärernas närvaro mot övergrepp.

En del har hänt sedan jag var där.

Den internationella fackföreningsrörelsen, med svenska Byggnads i spetsen, har bedrivit ett träget påtryckningsarbete.

Och i slutet av förra året meddelade Qatar att det ökända kafalasystemet, enligt vilket arbetsgivare kontrollerar arbetstagarnas möjligheter att byta jobb och lämna landet, ska avskaffas.

Ett historiskt beslut som kan förbättra situationen för miljoner gästarbetare. Kafala tillämpas i stora delar av Mellanöstern och från fackligt håll är förhoppningen att Qatars linje ska sprida sig i regionen.

Under mellanlandningarna brukar jag försöka höra mig för om läget för arbetskraften.

Den här gången träffar jag en ung man från Dhaka, Bangladesh. Jag berättar att jag nyligen var där för att skriva om de som överlevde fabrikskollapsen Rana Plaza och visar bilder. Hans ögon lyser upp.

– Min mamma bor i stadsdelen där fabriken brukade ligga, säger han.

– I Ashulia? frågar jag.

– Du vet namnet!

För mig är de här ögonblicken värdefulla.

De ger kunskap och kontakter. Och jag vill väldigt gärna tro att gästarbetaren som ger mig av sin tid får någonting tillbaka. Bekräftelsen i att någon intresserar sig för hans liv. Tar hans erfarenheter på allvar.

Det kanske är förmätet av mig.

Vi möts på en toalett. Men jag är där för att jag flyger så mycket att jag har tillgång till en bekväm lounge med gratis mat och (förutom under Ramadan) alkohol.

Han är där för att jobben i Bangladesh betalar svältlöner och för att ge mig en handduk efter att jag har tvättat ansiktet.