Nu börjar mandatperioden gå mot sitt slut. Regeringen Löfvens stora misslyckande, i hård konkurrens med de ökade utsläppen, torde vara oförmågan att få ned arbetslösheten bland utrikes födda.

För trots att det går bra för ekonomin, trots att man fick en högkonjunktur serverad på dukat bord efter förra valet, så har man inte lyckats stoppa klyvningen av Sverige.

Gapet mellan de som har ett jobb och de som är arbetslösa, inte sällan människor med utländsk bakgrund, är enormt.

Enligt de senaste siffrorna från SCB ligger arbetslösheten bland inrikes födda på 4,3 procent – att jämföra med 14,8 procent för utrikes födda.

Arbetslösheten bland dem som inte är födda i Sverige är alltså mer än tre gånger så hög som bland infödda svenskar.

På den punkten tillhör Sverige bottenskiktet i EU. Det handlar om cirka 300 000 människor som inte har ett arbete att gå till.

Regeringen missar inte tillfället att skryta om den goda ekonomin, men man tar heller aldrig ett tillfälle att berätta om det bortglömda Sverige, om människorna som inte får plats i Socialdemokraternas glädjekalkyler.

Stefan Löfven är svaret skyldig: Hur kan regeringen ha låtit detta ske? Varför har inte den goda ekonomin kommit denna stora, utsatta grupp till del?

Svaret kanske finns i statsministerns fackliga bakgrund.

En viktig orsak till varför utlandsfödda människor i Sverige inte kommer in i arbete, trots brinnande högkonjunktur, är nämligen att regeringen under flera år inte lyckades övertyga LO om vikten av lägre ingångslöner.

Om statsministern vill visa att den tiden inte är förbi borde han vara solidarisk fullt ut, inte så långt som LO:s inflytande tillåter

Emil Källström (C)

Jag tror nämligen att Stefan Löfven för länge sedan har insett att Sveriges höga ingångslöner stänger ute flyktingar från arbetsmarknaden.

Han har förstås läst rapporterna från OECD, IMF, KI, EU-kommissionen och Finanspolitiska rådet, som alla förespråkar lägre ingångslöner för att få in nyanlända i arbete.

Men LO har gjort högljutt motstånd. När Centerpartiet för mer än två år sedan förslog att det skulle bli möjligt att anställa nyanlända till en lägre ingångslön, för att sänka trösklarna till första jobbet och låta människor lära på jobbet, då fick vi höra att vi sysslade med apartheid.

I den här tidningen skrev man att vi anser att flyktingarna är ”etniskt orena”. Så låg var nivån på debatten från fackligt håll.

Men så kom kovändningen. Förra året meddelade LO att man kan tänka sig lägre ingångslöner, om än i en klassisk socialdemokratisk tappning, där en stor del av lönen består av statliga subventioner och alla småföretag utan kollektivavtal stängs ute.

De så kallade etableringsjobben är därför inte tillräckliga.

Det är positivt att debatten gått från anklagelser om apartheid till en öppenhet för lägre ingångslöner.

Nu måste Löfven träda in och förklara för sina kompisar i facket att den halvmesyr man lagt fram inte räcker för att på allvar få in nyanlända i arbete.

En gång i tiden stod Socialdemokraterna för jämlikhet och solidaritet. Man stod upp för de svaga i samhället.

Om statsministern vill visa att den tiden inte är förbi borde han vara solidarisk fullt ut, inte så långt som LO:s inflytande tillåter.

Efter valet måste en ny regering sätta ned foten och kräva avtal som funkar på riktigt, som inte utestänger aktörer som är duktiga på att skapa jobb, som inte försöker efterlikna de gamla Ams-jobben.

Det som behövs är Alliansens inträdesjobb, där nyanlända och unga får 70 procent av den rådande ingångslönen, där 30 procent av arbetstiden går till att lära sig på jobbet, där arbetsgivaravgiften slopas helt.

Då kan vi på allvar motverka klyvningen av Sverige och börja sluta gapet mellan inrikes och utrikes födda.