Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

NORDIRLAND. En man i rutig skjorta och keps på en buss. Hans ålder är svår att avgöra. Kanske är han 45, 55 eller 65 år; livet far fram så olika med oss.

Han sätter på sig jackan. Gör sig redo att kliva av och säga hej då men fryser plötsligt till och pekar mot en marknadsplats.

– Det var där bomben smällde, säger han skarpt.

Den lilla landsortsstaden Omagh blev den 15 augusti 1998 platsen för ett av de blodigaste terrordåden i konflikten kring Nordirland. 29 människor dog i en bombattack som utfördes av en utbrytargrupp från IRA.

Terrordådet satte press på de militanta grupperna och det kom uppmaningar om fred från hela världen.

Det är 20 år sedan nu men de som levde minns. Så fort osäkerheten om vad som ska hända då Storbritannien lämnar EU upprepar många som Arbetet Global pratar med ”jag hoppas att klockan inte vrids tillbaka”.

Mannen sträcker fram handen i en hälsning.

– Jag var inte inne i stan då det hände, säger han och stiger av bussen.

Gränsfrågan har återigen blivit aktuell på Nordirland.

Den lilla byn Strabane ligger alldeles vid gränsen. Kullarna är lika gröna på båda sidorna av floden Foyle men på den ena sidan är hastighetsskyltarna i kilometer i timmen, på den andra i miles per hour.

På ena sidan ligger Irland, på den andra Nordirland.

– För tio år sedan såg det inte alls ut så här. Vi hade inte alla de stora affärerna du ser runt omkring dig. Inte ens det här kaféet fanns, säger Michael Lafferty.

Han har tillfälligt gått ifrån det hektiska jobbet som kassör på stormarknaden för att trycka i sig en lunchmacka och dricka en kopp kaffe.

De gråa köpladorna runt kaféet ser ut som köpcentrum gör mest. Stora parkeringsplatser i mitten som omges av hangarliknande byggnader där matvarujättar, möbelaffärer, sportkedjor och snabbmatsrestauranger konkurrerar om kunderna som i dag rör sig helt fritt över gränsen.

När Michael Lafferty var liten var läget helt annorlunda.

– Vi hade en brittisk checkpoint precis utanför huset där jag växte upp, säger han.

Militärerna stannade varje bil, frågade vilka passagerarna var och vart de skulle. Att passera gränsen tog tid. Konflikten i Nordirland var alltid närvarande.

Michael Lafferty.

– Jag minns att det var en kille som blev skjuten i min lilla by när jag var liten. Sen exploderade det en bomb också men det var inte så allvarligt. Det var så länge sedan nu, säger han.

Men för Michael Lafferty och de flesta andra som växte upp under konflikten i Nordirland är minnena outplånliga.

– Jag tror att ungefär hälften av våra kunder kommer från Irland, säger Michael Lafferty inne på kaféet och tar en till tugga från sin lunchmacka.

Han är själv aktiv i det nationalistiska partiet Sinn Féin, som vill se ett enat Irland och tidigare stod IRA nära.

Tidigare var Sinn Féin emot ett EU-medlemskap men ändrade sig för många år sedan då det såg EU-medlemskapet som ett sätt att skapa ett enat Irland.

Både Storbritannien och Irland har varit tydliga med att de vill ha en mjuk gräns – utan ständiga gränskontroller – men den stora frågan är hur ett sådant avtal ska se ut.

Michael Lafferty säger att han tror att det brittiska utträdet kommer att få effekter.

– Vi kommer att drabbas hårt. Allihopa, säger han.

På andra sidan det politiska spektrumet finns DUP. Unionisternas parti. Protestanterna som till varje pris vill att Nordirland ska tillhöra Storbritannien.

Partiet, som sitter i regering, tillsammans med konservativa Tories har gått ut stenhårt och sagt att DUP inte kan medverka i någon brittisk regering som går med på speciella uppgörelser för Nordirland. Det vore ett steg mot ett enat Irland som de absolut inte vill ha.

I Belfast ligger de protestantiska kvarteren sida vid sida med de katolska.

I staden finns en ”fredsmur” med taggtråd och ståldörrar som separerar de två sidorna från varandra. Och runt om i staden finns muralmålningarna. Bilder på automatvapen, kvinnor och män som kämpar och fallna hjältar och hyllningar till paramilitära organisationer på båda sidor.

När Arbetet Global träffar Owen Reidy – assisterande generalsekreterare för irländska LO Nordirland, Irish Congress of Trade Union – är det muralmålningen som han först berättar om.

På gården bakom fackets lokal i centrala Belfast finns en färggrann målning där namnen på de 30 fackförbunden täcker kortsidan av ett hus.

Irish Congress of Trade Union organiserar förbund både i Irland och Nordirland och under Brexitomröstningen var det ingen tvekan om vilken sida organisationen skulle välja.

– Vi ville att Storbritannien skulle stanna i EU, säger Owen Reidy.

Men så blev det inte. Nu befarar facket att det blir en hård kamp för att inte villkoren för anställda ska försämras.

En oro är att Storbritanniens konservativa regering ska öka flexibiliteten för att stärka sin konkurrenskraft gentemot EU.

Den konservativa regeringen har sagt att en fördel med att lämna EU är att de kan ta bort regler som gör det dyrare för företag.

Facket befarar exempelvis att företag kan få större makt att förlägga arbetstiden när de vill.

Facket är också oroligt för att handeln kommer att skadas, vilket gör att jobb riskerar att gå förlorade och att lönerna pressas ned.

– Det är en helt galen process. Britterna verkar inte veta vad de vill i förhandlingarna. Positionerna förändras ständigt. Det säger en sak ena dagen och något annat nästa, säger Owen Reidy.

Owen Reidy säger att han ofta träffar företag som berättar att de vill investera men att de inte vågar eftersom de inte vet vad som kommer att hända.

Owen Reidy befarar att Brexit kommer att innebära en lönepress. Foto: Erik Larsson

Den stora frågan är om det blir ett hårt eller mjukt Brexit. Blir det gränskontroller och tullar eller en sorts tullunion eller ett avtal där den fria rörligheten ändå finns kvar i någon form.

Men Owen Reidy fruktar att även små förändringar kan få stora konsekvenser.

Handeln och den fria rörligheten över gränserna har varit ett sätt att skapa fred. Byar på båda sidorna har knutits samman.

Det finns människor som passerar gränsen fyra-fem gånger om dagen. De handlar, umgås och sportar men om gränsen återigen blir synlig är han orolig för att det får psykologiska effekter – att människor tänker att utvecklingen går bakåt.

– Det här är inte samma sak som mellan Norge och Sverige. Det är Nordirland vi pratar om. Vi har en lång historia av konflikter.

Delat land

• 1922 delades Irland som fram till dess tillhört Storbritannien. I söder där det bor flest katoliker bildades staten Irland, medan protestantiska Nordirland fortsatte att tillhöra Storbritannien.

• I slutet av 1960-talet växte spänningarna och en medborgarrättsrörelse krävde lika rättigheter för katoliker på Nordirland.

• Sammandrabbningarna blev våldsamma och perioden mellan 1969 och 2007 kom att kallas The Troubles. Paramilitära grupper som exempelvis IRA som vill ha ett enat Irland och protestantiska Ulster Volunteer Force stred mot varandra. Drygt 3 500 människor dog i striderna och nästan 50 000 sårades.

• 1998 slöts ett avtal mellan Storbritannien och Irland där man kom överens om att upprätta ett visst självstyre på Nordirland och minska spänningarna mellan olika grupperingar, sedan dess har våldet minskat.

Källa: Utrikespolitiska institutet