Augustprisade Kristina Sandberg poddar om hemmafruar

Livet och karriären gick i rekordfart för psykologen och författaren Kristina Sandberg i början av 2010-talet.

På fyra år gav hon ut tre romaner om hemmafrun Maj och var ständigt ute och pratade om böckerna runtom i Sverige, samtidigt som hon hade småbarn hemma.

Kallelserna till mammografi – bröströntgen – som kvinnor börjar att få regelbundet efter att de fyllt 40 hade blivit liggande.

– Jag hade jobbat och jobbat och jobbat. Jag tänkte att jag var så ung, jag var ju bara 44 då, därför gick jag inte och kollade upp det, säger hon.

– Vissa gör det inte av rädsla eller andra orsaker, jag hade missat att gå på kallelserna för att jag jobbade så mycket. Men det är bra att hinna med i schemat! Gå på mammografi, se till att göra det!

Hur mår du i dag?
– Jag mår bra. Det har gått så bra som det har kunnat. Men det var en ganska aggressiv sort så det har varit cellgifter och operation. Allting har fått sättas lite på vänt fram tills nu, berättar Kristina Sandberg när Arbetet möter henne i konsthallen Färgfabriken i Liljeholmen, strax söder om centrala Stockholm.

De sa: vem vill läsa om en hemmafru? De ansåg det helt ointressant som ämne

Tillsammans med konstnären Sven Teglund har hon nyligen spelat in åtta avsnitt av deras gemensamma podcast ”Hemmafru”.

Kristina är noga med att understryka att de har misslyckats om lyssnare vill bli hemmafru efter att de har hört programmet. Tanken är framför allt att berätta om den politiska ideologin bakom att kvinnorna hamnade i hemmet.

Idén till podcasten kläcktes av en av Svens söner som driver förlaget Teg publishing.

De ville göra något mer av det lyckade samtalet mellan Kristina och Sven på litteraturfestivalen Littfest i Umeå förra året där de pratade om likheterna mellan Kristina Sandbergs fiktiva Maj och Sven Teglunds mamma Siri, vars dagböcker han har gett ut i bokform.

– Maj och Siri är generationskamrater, min Maj lever inne i den lilla staden Örnsköldsvik medan Siri bodde lite utanför. Vi lät dem mötas i det samtalet, och fick ett otroligt gensvar. Det var som att många kunde identifiera sina egna mammor, mormödrar och farmödrar och se hur osynliggjorda de har varit, säger Kristina Sandberg.

I det allra första avsnittet som lades ut på nätet den 21 februari pratar de om maten.

Husmoderns roll var att göra näringsriktig mat och inget fick gå till spillo i onödan. Sven berättar i podden att i hans familj åt man kött och potatis med sås och kryddorna bestod av salt och peppar.

Det frågades aldrig om maten var god utan bara om man var mätt. Att det fanns ett värde i olika smaker – som chili och spiskummin – lärde han sig i vuxen ålder.

Kristina Sandberg återger den gäddmåltid som Maj ska tillreda som första middag åt sin nya familj. Skräcken är att den ska bli överkokt – i stället blir den tvärtom alldeles för rå, påstår åtminstone svärmodern som ogillar att hennes älsklingsson gifter sig med en kvinna som Maj, som redan är i sjunde månaden.

De många och utförliga beskrivningarna av Majs hushållsarbete – som krävt gediget researcharbete av gamla husmoderskalendrar och böcker – väckte genklang i en stor läsarkrets.

I dag har trilogin sålt i över 400 000 exemplar, men innan första romanen Att föda ett barn gavs ut ville inte den stora bokhandelskedjan Bokus köpa in den centralt.

– De sa: vem vill läsa om en hemmafru? De ansåg det helt ointressant som ämne, säger Kristina Sandberg.

Anledningen till att Arbetet har stämt träff med Kristina Sandberg på Färgfabriken i Stockholm är att det just nu pågår en utställning av konstnären Petra Hultman där.

I mäktiga installationer upphöjer hon handarbetet och hemmafruns slit till konst.

Det första som möter besökaren är en vägg av videoskärmar som visar klipp ur de husmorsfilmer som staten producerade både som instruktioner och propaganda.

– Jag och Petra är överens om är att det var ett politiskt och ideologiskt styrt projekt att kvinnor skulle vara hemmafruar, säger Kristina Sandberg över en kaffe och smörstinn kanelbulle i kafeterian.

Hon berättar att syftet var att kvinnorna inte skulle ”ta” männens arbetstillfällen.

När jobben hade försvunnit efter den ekonomiska depressionen i början av 1930-talet ansågs männen ha förtur till de arbeten som trots allt fanns.

Hemmafrun i Sverige är en historisk parentes som sträcker sig från cirka 1920 till 1950-talet. Svenska kvinnor har annars alltid arbetat.

Men när Per Albin Hanssons folkhem skulle byggas behövdes det någon som kunde hålla det rent, även inom arbetarklassen.

Omsorgskravet ligger fortfarande tyngre på kvinnan. Det förstår man bättre om man kan sin historia om hur kvinnorna i början av förra seklet uppmanades att sätta de egna behoven åt sidan och bara finnas för andra

– Kvinnorna skulle vara med och skapa det rena, hygieniska hemmet, på så sätt skulle det lösa problemet för alla.

Men det systemet byggde ju på en underordning av kvinnorna.

Det talas ofta om att det finns en liten hemmafrutrend i dag, vad tror du det kan bero på?
– En del unga människor har sagt till mig att gud vad Maj har det lugnt och skönt, ”Hon behöver ju bara vara hemma.” Då försöker jag påminna dem om att Maj inte heller har någon egen ekonomi och inte så stort val. Det var inte så att hemmafruarna tog det lite lugnt hemma utan det var ett ständigt pågående arbete.

– Vi är lite historielösa i dag. Det kan vara svårt att föreställa sig att saker väldigt snabbt kan bli annorlunda, säger hon.

Kan hemmafrulivet ses som en lockande lösning på ett svårlöst livspussel?
– Omsorgskravet ligger fortfarande tyngre på kvinnan. Det förstår man bättre om man kan sin historia om hur kvinnorna i början av förra seklet uppmanades att sätta de egna behoven åt sidan och bara finnas för andra.

– I en tidig husmorsbok står det: ”se till att ha morgontoaletten bortgjord när maken vaknar så att han slipper ta del av hårtussar och annat kladd.” Det fanns en dubbelhet i det: samtidigt som man ville få hemmafrun till ett riktigt yrke skulle deras arbete inte synas. Det gjorde att många inte riktigt såg vad kvinnorna i hemmet faktiskt gjorde; de städade, lagade mat och kläder, handlade, skötte släkten och sociala kontakter.

Det ansvaret för familj och hem har kvinnor fortfarande i dag kvar på många sätt, menar hon.

– Jag tänker att lösningen är att både män och kvinnor kan gå ner i arbetstid för att hinna sköta städning och hushållsarbete också, särskilt när barnen är små. Borde vi inte ha råd med det?

I stället lägger vi miljarder på rut-avdrag för vissa hushåll.

– Ja, är inte det tokigt, tänker jag.