Det privata är politiskt är ju en känd 70-talsslogan, men det är inte relationer, kärleksliv eller föräldraskap som Helene Rådberg främst vill skriva om, utan om kvinnor i offentligheten.

Närmare bestämt inom vård- och omsorgsyrkena.

Det finns få arbetarklasskildringar inom litteraturen där kvinnors erfarenheter i det offentliga rummet lyfts fram, menar hon, men hennes egna skildringar utgör ett undantag.

Helene Rådberg har själv varit anställd som fritidspedagog, sjukvårdsbiträde, arbetsterapibiträde med mera.

Hon vet hur tunga dessa jobb kan vara.

– Jag känner att jag har ett kollektivt ansvar. Såhär har det varit och såhär är det fortfarande för många kvinnor. Det är de här villkoren som många jobbar under, säger hon.

Politiken skildrar ett slags kollektiv kvinnohistoria. Framför allt är Helene Rådberg ute efter att visa på strukturer och orättvisor.

– I varje val pratar politikerna om hur viktiga de här jobben inom vård och skola är, att villkoren behöver bli bättre, lönerna höjas, och efter valet är vi tillbaka i samma läge igen. Jag skulle säga att omsorgen är en ickefråga idag.

– Jag känner att jag har ett kollektivt ansvar. Såhär har det varit och såhär är det fortfarande för många kvinnor, säger Helene Rådström.

När hon på 70-talet utbildade sig till fritidspedagog kände hon att det var ett värdefullt jobb.

– Det var så debatten gick då, samtidigt var det inte så som dessa jobb blev betraktade i samhällets ögon. Det tog lång tid innan jag såg detta glapp.

Hon beskriver det som att hon axlade ett arv; medan männen gick till järnverket i Sandviken, där hon växte upp, gick arbetarklassens döttrar från vård- och omsorgssysslor i hemmet, ut i arbetslivet, där de utförde samma typ av arbete.

Ett avsnitt i samlingen, sviten ”Det vardagligas praktiker”, bygger på intervjuer där hon synliggör ett kvinnligt prekariat: osäkra anställningar, perioder av arbetslöshet, åtgärdsprogram…

– Jag brinner för att på något sätt förhålla mig till min egen tid.

Tiden hon skildrar rör sig från Olof Palmes och Göran Perssons statsministerskap fram till i dag.

Det var en tid då välfärden ökade, ända tills Göran Persson, enligt Helene Rådberg, började skära i den. I dag menar hon att samhället glider isär.

– Nu är vi på väg in i den starkes tid. De andra upplevs på något vis som onödiga.

Blod rinner mellan benen koagulerar
levrar, vi sa vi lärde oss ordet välstånd
sedan rann ordet bara bort Blev Sten
vi sa vi lärde oss ordet jämställd
jag stiger in bland barnen min röst blandas
hopprepsramsande ekar våra röster ordet utjämning
sedan var det som om jag inte fanns
eller barnen
barnen fanns inte heller

Ur Politiken

Politiken varierar formmässigt och rymmer allt från barnramseaktiga strofer, uppbruten, associationsrik lyrik och mer prosalyriska, tydliga betraktelser.

Rådberg skriver också ut olika ministrars namn, som Mona Sahlin och Ingela Thalén, vilket knyter dikterna ännu starkare till verkligheten.

Hon säger att hon söker ett språk för den kvinnliga erfarenheten.

Du har ett fysiskt språk. Du skriver till exempel om nedskärningar inom vården, där man bokstavligen också skär i människors kroppar. Jag ser nästan knivarna framför mig. Nedskärningarna blir…
– Kroppsliga? Vad bra, det är det jag vill. Jag skriver mycket om händer också, för det är ju händerna som man jobbar med inom vård och omsorg.

Diktsamlingen handlar även oerhört mycket om barndom, tillägger hon. I slutet av samlingen dyker det upp en betraktande flicka.

– För mig är det lite av Sylvia Plaths flicka i samlingen Winter Trees över henne, eller Lena Cronqvists flickor, hon är arg och ser på världen väldigt klarsynt. Hon ser hur jävla grym den är.

På ett ställe skriver Rådberg ”Vi är den bedövade kvinnoklassen”.

Vad menar du med det?
– Vi har inte rest oss. Vi har konserverat den patriarkala ordningen i samhällskroppen och jag ser det som en bedövning.

Det för tanken till ett annat citat ur samlingen: ”Man sa att ni måste tillåta er att känna att ni är värdefulla”.

– Jag ansågs bråkig på min arbetsplats för att jag tyckte vi var värda mycket högre lön och då fick vi alltid till svar att lön inte är det enda. Vi skulle känna att vi var värdefulla i alla fall. Det är ett förtryck. Metoo-rörelsen skulle verkligen behöva kanaliseras ut på de här ställena, så att kvinnor reser sig mot det förtrycket också.

Helene Rådberg började skriva först i trettioårsåldern. 1997 bestämde hon sig för att satsa fullt ut på skrivandet och sa upp sig från jobbet som fritidspedagog.

Vid sidan av sitt eget skrivande har hon därefter undervisat i skapande svenska på folkhögskolor.

I dag jobbar hon som handledare på Biskops Arnö.

Hennes tredje diktsamling, En sorts mamma kallad, handlar om relationen till hennes mamma som tog sitt liv.

– Jag tror det var det temat som gjorde att jag började skriva: Att försöka förstå ett självmord.

– Jag ansågs bråkig på min arbetsplats för att jag tyckte vi var värda mycket högre lön och då fick vi alltid till svar att lön inte är det enda, berättar Helene Rådberg.

Hon återkommer till temat i sin kommande prosabok på Ordfront, Mammajournalerna.

Fortfarande är Helene Rådberg osäker på varför mamman begick självmord, en handling som i sig är svår att begripa, menar hon.

– Ju mer jag håller på med självmordet desto mer förvandlas smärtan till språk. I dag kan jag prata om det, det kunde jag inte tidigare. Det var som att jag bar min mammas skam.

Framöver tänker hon också skriva om de starka kvinnorna i hennes släkt, ”förmödrarna”, som var aktiva inom folkrörelserna.

– Min mormors mor var en av Sveriges första frälsningsarméofficerare och började engagera sig i den tidiga socialdemokratin.

För två år sedan fick Helene Rådberg Jan Fridegårdspriset, en arbetarförfattare som har varit viktig för henne, precis som Stig Sjödin, Ivar Lo Johansson och Moa Martinsson.

Vi börjar tala om hur hennes arbetarklassbakgrund har påverkat henne.

Hon beskriver en djupt rotad känsla av att hon inte får förhäva sig.

– Det är en förbannelse som jag har burit med mig. Något jag kopplar till bruksorten Sandviken, till bruksordningen. Den där rädslan för att sticka ut.

Den har gjort att hon inte riktigt har stått på sig i konflikter.

– Jag lägger det på mig själv i stället. Det där kämpar jag med jämt.

Men klassperspektivet kan också väcka något annat – vrede. Det är just vreden som är hennes främsta drivkraft när hon skriver.

– Jag har varit så arg över att det är så orättvist i samhället. Men jag är inte lika arg längre. I dag är jag lite mer uppgiven.

Helene Rådberg

• Helene Rådberg är uppvuxen i Sandviken. Hon debuterade 1998 med diktsamlingen Mellan henne och jag.

Politiken, som kommer på Ordfront förlag, är hennes femte diktsamling.

• Hon har även gett ut boken Livfjädrar – kvinnornas Sandviken, tillsammans med Anna Jörgensdotter och Carolina Thorell.

• Hon har tilldelats både Stig Sjödin-priset (2013) och Jan Fridegård-priset (2016).