Varför är det fortfarande tillåtet att göra vinst på skattemedel i välfärden trots att den stora majoriteten av befolkningen är emot det?

Det försöker forskarna Stefan Svallfors och Anna Tyllström svara på genom intervjuer med företrädare för de vinstdrivande företagen i offentlig sektor.

Resultatet går att läsa i en rapport utgiven på Institutet för Framtidsstudier. Fram träder årtionden av strategisk lobbyism för att få politiken på sin sida.

Det började så oskyldigt. Vi skulle bara få lite mer valfrihet i den grå välfärdsbunkern.

Så brukar historien låta om varför Sverige numera har världens mest marknadsliberala offentliga sektor.

Mitt under brinnande finanskris smögs privatiseringen av offentlig sektor igenom.

Ingen skulle få rulla tillbaka denna monumentala framgång. Det handlar om att aldrig prata om vinster

Elisabeth Lindberg

1991 avskaffades Lex Pysslingen som gjorde det möjligt att göra vinst på privata skolor.

1993 infördes Husläkarreformen som likställde finansieringen av privat och offentlig vård. Båda förändringarna stod Carl Bildts (M) katastrofala regering för.

Ivrigt påhejade av näringslivets tankesmedja Timbro som ägnat hela 1980-talet åt att lobba för ekonomen Milton Friedmans idéer om att marknadsliberalisera offentlig sektor.

När privatiseringen var genomförd var det viktigaste arbetet dels att påverka opinionen och dels att hålla socialdemokratin stången.

Ingen skulle få rulla tillbaka denna monumentala framgång. Det handlar om att aldrig prata om vinster.

En av de intervjuade företrädarna för de vinstdrivande företagen i artikeln berättar att hen till en början oroade sig för att opinionen var så kritisk, men blev snart lugnad av sina styrelsekollegor: ”Den har alltid varit så, det är inget att oroa sig för.”

Metoderna som Svallfors och Tyllström beskriver går ut på att skapa fakta, hitta på egna kvalitetsmätningar och att strategiskt påverka politiker.

Skrämselpropagandan om att det blir kaos i välfärden om de vinstdrivande företagen inte får göra vinst ska effektivt få politiker att avstå från att reglera marknaden.

Kvalitetsmätningarna ska ge en viss legitimitet och flytta fokus från aktieutdelningarnas negativa påverkan på patienter och elever.

Vinstlobbyn arrangerar också besök hos utvalda företag som får fungera som flaggskepp dit politiker vallas för att de med egna ögon ska se hur bra det är med vinstdriven vård.

De mindre lyckade exemplen får ingen se.

Utåt sett har valfrihet varit den viktigaste parollen att enas kring för näringslivets intresseorganisationer.

På samma sätt blev kvalitet den stora avledningsmanövern efter skandalerna kring vårdföretaget Carema 2011.

Det märks tydligt när Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) trots skandal efter skandal fortsätter att hylla de vinstdrivande företagen.

Vinstföretagens överlevnad hänger på aggressiv lobbying. Den lägger de gärna varenda tillgänglig skattekrona på

Elisabeth Lindberg

När Sverigedemokraterna övertalades att byta fot.

Eller när vinstlobbyn delar in socialdemokrater i ansvariga pragmatiker (för vinst) och oansvariga vänsterideologer (mot vinst).

Det märks när Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson satt i Ekots lördagsintervju och försökte beskriva sina egna mätningar som objektiva fakta.

Mätningar som dessutom gjorts av företaget Demoskop där han själv är ägare.

Det märks till sist när den vinstdrivande skolkoncernen Academedia försöker uppmana sina anställda att försvara koncernens rätt att göra vinst på skattepengar.

Enligt de två Academedia-anställda lärarna Göran Drougge och Magnus Ekblom har koncernen uppmanat samtliga anställda att tala med en tunga utåt i valrörelsen.

Svallfors och Tyllströms visar med all tydlighet att det aldrig funnits någon opinion för de vinstdrivande företagen i välfärden.

Enligt SOM-institutet vid Göteborgs universitet är opinionen dessutom stabil över tid.

Vinstföretagens överlevnad hänger på aggressiv lobbying. Den lägger de gärna varenda tillgänglig skattekrona på.