”Därför tvingar Hamnarbetarförbundets beteende politikerna att agera”
Hamnarbetarförbundet använder den fria strejkrätten för att när som helst kunna sätta press på arbetsgivaren. När fackföreningar agerar så fungerar inte den svenska modellen. Det skriver arbetsrättsexperten Erland Olauson i slutreplik till Kurt Junesjö.
Erland Olauson.
SLUTREPLIK. Kurt Junesjö och jag är helt överens om att det inte behövs något generellt förbud mot att vidta fackliga stridsåtgärder mot en arbetsgivare som redan är bunden av ett kollektivavtal med ett annat fackförbund.
Arbetsdomstolen har i en rad domar förklarat att det faktum att det redan finns ett kollektivavtal inte medför förbud mot stridsåtgärder.
Den frågan har under årtionden i stället lösts genom en tolkning av de båda avtalen i efterhand.
När det gäller fackets rättigheter att företräda sina medlemmar, utse fackliga förtroendemän, förhandla enligt MBL och utse skyddsombud så blir de berörda facken likställda.
Men när det gäller anställningsvillkoren för de anställda kommer i de flesta fall det först träffade avtalets regler att gälla.
Det normala är nämligen att en arbetsgivare genom det först träffade avtalet har förbundit sig att tillämpa det avtalet på alla anställda oavsett vilken organisation de tillhör.
Det enda undantaget är när avtal nummer ett är så utformat att det inte hindrar att båda avtalen tillämpas samtidigt.
I vilka fall det gäller kan vi jurister hålla långa seminarier om, men det har ingenting med konflikten i Göteborg att göra.
Problemet i Göteborgs hamn är att Hamnarbetarförbundet inte vill nöja sig med ett andrahandsavtal och därmed bli bundna av fredsplikt.
Därför har de under de gångna 45 åren nogsamt undvikit att ingå några som helst skriftliga avtal med arbetsgivaren.
Det framgår också av att medlarna i den senaste konflikten efter sju månaders medling inte fått något klart besked om vad arbetsgivaren skulle göra för att ett kollektivavtal skulle träffas och arbetsfred uppstå.
Om Hamnarbetarförbundet skrev på ett kollektivavtal så skulle det nämligen leda till fredsplikt. De skulle inte längre kunna vidta stridsåtgärder om de var missnöjda med lönen, arbetstiden eller något annat, till exempel betalning för verkliga eller påstådda felbehandlingar.
Man skulle bli tvungna att förhandla eller gå till domstol i stället för att strejka eller maska. Så länge förbundet inte skriver på något kollektivavtal så är det fritt fram. Ingen vet när nästa aktion kommer att äga rum.
Det är detta som är problemet. Den fria stridsrätten används inte för att få ett kollektivavtal och därmed förknippad fredsplikt.
Den används för att hela tiden när som helst sätta press på arbetsgivaren. Om fackföreningar agerar på det sättet så fungerar inte den svenska modellen.
Den svenska modellen bygger på fri strejkrätt vid avtalslöst tillstånd som leder till absolut fredsplikt när kollektivavtal sluts.
Om inga kollektivavtal träffas så kommer politikerna bli tvungna att skapa arbetsfred med lagstiftningens hjälp.
Det är det vi nu ser hända.
