REPLIK. Erland Olauson försvarar i senaste numret av Arbetet arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons (S) utredning för att inskränka strejkrätten. Olausons försvar för utredningen bygger på felaktig grund.

1. Erland Olauson påstår att om ett fack, i det här fallet Hamnarbetarförbundet, sluter andraavtal efter Transports rikstäckande Stuveriavtal så får det i huvudsak bara effekt på organisationsplanet.

Hamnarbetarförbundet får rätt till MBL-förhandlingar, att utse skyddsombud etc.

Anställningsvillkoren för förbundets medlemmar påverkas i stort inte, eftersom Stuveriavtalet som först träffat avtal tar överhanden. Påståendet är så ofullständigt att det blir fel.

Enligt 26 § MBL gäller ett kollektivavtal bara de egna medlemmarna. Medlemmar i andra fack på arbetsplatsen är därför utan avtalsrättsligt skydd till exempel när det gäller allmänt skadestånd vid felaktig lön, fördelning av central lönepott med mera.

Flertalet kollektivavtal är dessutom minimilöneavtal. Om andraavtalet därför ger bättre löneförmåner än förstaavtalet och bättre villkor där förstaavtalet inte har normerande reglering, så gäller det. Rätten att vidta stridsåtgärder för att sluta andraavtal för sina medlemmar är därför betydelsefull.

2. Erland Olauson påstår att om kollektivavtalen sluts som rikstäckande avtal medför det ”effektivt skydd” mot avtalsshopping.

Men han är så mycket jurist att han inskjuter det lilla ordet ”normalt” framför ”effektivt”, för han vet att påståendet i stort är felaktigt.

Tas rätten att vidta stridsåtgärd för att sluta andraavtal bort, är det arbetsgivaren som bestämmer vilket fack hen sluter avtal med det vill säga avtalsshopping. Vi kan exemplifiera med ett mål i AD.

Pappersbruket i Figeholm fick genom en bolagsfusion Industriavtalet Metall i stället för Pappers avtal som gällt sedan 1933. Metallavtalet hade sämre ersättning för bland annat skiftarbete och arbetstid.

Trots att LO-styrelsen beslöt att avtalsrätten var Pappers vägrade bolaget byta avtal. Efter lovliga stridsåtgärder fick Pappers igenom sitt eget avtal (AD 2005 nr 105). Detta är bara ett av flera exempel på avtalsshopping med rikstäckande LO-avtal.

3. Olauson påstår vidare att den svenska modellen kräver rikstäckande kollektivavtal och inte arbetsplatsavtal.

Enligt honom är det rätt att begränsa strejkrätten för att skydda denna modell om det inte rubbar den nuvarande ordningen, i min tolkning de etablerade LO-, TCO- och SACO-förbundens ensamrätt att sluta riksavtal.

Det är naturligt att en före detta avtalssekreterare i LO ger den svenska modellen denna innebörd, men självklar är den då inte.

Den svenska modellen innebär att arbetsgivaren köper arbetsfred under avtalsperioden genom garanterade arbetsvillkor under samma avtalsperiod, inget annat.

Om arbetsgivaren som i Göteborgs hamn av olika anledningar inte vill träffa kollektivavtal med majoritetsorganisationen Hamn har hen ställt sig utanför det svenska arbetsrättssystemet.

Det är ett företagsekonomiskt val som arbetsgivaren kan göra, men det är verkligen inget hot mot den svenska modellen.

Det är planen att lagstifta mot stridsåtgärder för konkurrerande kollektivavtal som pressar den svenska modellen, inte hamnarbetarkonflikten.

Ett strejkförbud överlämnar beslutet om kollektivavtal för arbetsplatsen till arbetsgivaren. I dag är det facket som genom gränsdragningsbeslut avgör avtalsrätten.

Att, utan att helt bygga om den svenska arbetsrätten, förbjuda stridsåtgärder för kollektivavtal för andra än de etablerade facken, skulle dessutom medföra att Sverige bröt mot flertalet av Sverige ratificerade konventioner till skydd för fackliga fri- och rättigheter.

Och det kan väl ändå inte en socialdemokratisk regering vilja? Men fan tro’t  sa  Rellingen.