När ens existens blir ofrivillig politik

Nino Micks poesidebut är en komprimerad historia om könsidentitetens elasticitet och byråkratins fyrkantighet.

Tjugofemtusen kilometer nervtrådar rör sig mellan könsutredningens sterila språk. dialogen med den egna spegelbilden, Gud, älskare och förlaget som säger: undvik teorierna, ”håll dig istället nära smärtan”. Den kan omvandlas till kapital.

Språket är i fokus, motviljan mot förenkling, mot kategoriseringar som ”flicka”, ”pojke” eller ”mellan könen” är tydlig.

Det är dikter om hur könsutredningar görs för att man vill bli lämnad ifred. Men då måste man köpa premisserna, låta sig bli kartlagd.

Säga rätt saker och samtidigt försöka värna språket, vägra terapeutsvenskan. Hoppas att kön inte behöver betyda någonting, egentligen.

Nino Mick blev svensk poetry slam-mästare 2013, vilket märks i en viss rytm i språket.

Det finns en uppfriskande klarhet och budskapen döljs inte bakom språkliga kullerbyttor.

Det tar inte lång tid att läsa dikterna, men man läser gärna om.

Många bilder fastnar i en. På begravning med släkten rynkas det på näsan åt specialkost och det avvikande.

”man ska visst ha ett alldeles eget kön/ duger inte med det som alla andra får”. Medan diktjaget håller god min ”som en skurmopp”.

Boken är inget politiskt manifest, men den blir politisk bara av att ha getts ut, av att ha blivit skriven.

Särskilt som den utkommer i kölvattnet av Kajsa Ekis Ekmans av många starkt kritiserade debattartikel på Aftonbladet Kultur nyligen om att transpersoner, eller transkvinnor (icke-binära lämnas som vanligt onämnda), skulle splittra den feministiska rörelsen, ja hela ideologin.

Ännu en gång har transpersoner tvingats bli aktivister och göra det mest personliga och komplexa till en position, som om deras upplevda köns-identitet vore en åsikt.

Nino Mick sätter ord på utsattheten: ”jag försöker koka/ ner till min essens/ bli ett koncentrat/ av min egen existens/ sen kallas det för politik”.