ESSÄ. På 1970-talet skrev Ivar Lo-Johansson en essä där han hävdade att arbetarlitteratur inte är samma sak som ”yrkes-romaner”.

Att beskriva hur man rattade en buss, argumenterade han, eller svabbade ett golv på träig prosa, gjorde inte automatiskt texten till en proletärroman.

Anledningen till de skarpa orden var genrens uppsving, vilket Ivar Lo till en början var skeptisk till.

Arbetarlitteraturen, menade han, med en tydlig referens till 30-talets guldålder, handlade inte i första hand om arbete, utan om klasserfarenhet. Den hade tendens och ville förändra samhället.

Betraktat i backspegeln är det ett intressant påstående. En sak får man ge Ivar Lo rätt i: Proletärlitteraturen har inte handlat om arbete i särskilt stor utsträckning.

När jag för några år sedan gjorde en intervju med litteraturprofessorn Magnus Nilsson påpekade han att inte ens de klassiska skildringarna handlade särskilt mycket om själva jobbet.

Ta Josef Kjellgrens Människor kring en bro från 1935. Den heter just kring en bro, för att den skildrar arbetarbarackerna, lunchpauserna och dansgillena snarare än brobygget.

Borde man då ens tala om arbetarlitteratur i dag? Det är en rimlig fråga att ställa i tider då klassmedvetandet är lågt, organisationsgraden sjunker och ord som ”prekariatet” utmanar det traditionella klassbegreppet

Rasmus Landström

Egentligen har kroppsarbetet aldrig stått i centrum i arbetarlitteraturen – förrän nu.

Vi ska återkomma till det.

Men först några ord om en nyutkommen antologi. I dagarna publiceras nämligen en norsk bok med titeln Hva er arbeiderlitteratur? Begrepsbruk, kartleggning og forskningstradisjon.

Det är en samling texter från en konferens som forskarnätverket för nordisk arbetarlitteratur anordnade och när jag läser den slår det mig att det pågår ett enormt arbete inom litteraturvetenskapen för att omformulera vad arbetarlitteratur är.

I många av bidragen utgår forskarna från Lars Furulands klassiska definition av proletärromanen: böcker av arbetare, om arbetare, för arbetare – för att sedan dekonstruera den.

För hur avgränsar man till exempel arbetarklassen?

Om man bara definierar det som författare från kroppsarbetande familjer försvinner till exempel en portalfigur som Martin Koch (som kommer från en småborgerlig familj) från arbetarlitteraturen.

Och om vi skulle ta bort alla författare som inte lästs av arbetare skulle en stor del av proletärromanerna uteslutas, eftersom de huvudsakligen givits ut på förlag som Bonniers och Norstedts och konsumerats av en bildad medelklass.

Det gör att man återigen kan ställa frågan: Bör vi överhuvudtaget tala om arbetarlitteratur? Eller borde vi skrota termen och gå vidare?

Rasmus Landström

Arbetarlitteraturen är helt enkelt, som Magnus Nilsson skriver, en tradition utan essens; en samling böcker som påminner om varandra i vissa bemärkelser, men som saknar en minsta gemensam nämnare.

Borde man då ens tala om arbetarlitteratur i dag? Det är en rimlig fråga att ställa i tider då klassmedvetandet är lågt, organisationsgraden sjunker och ord som ”prekariatet” utmanar det traditionella klassbegreppet.

I antologin finns ett flertal forskare som menar att vi snarare borde tala om ”arbetarlitteraritet”.

En ganska klumpig term – som kanske mest är ämnad för litteraturvetare – men som samtidigt pekar på något intressant. Nämligen att det finns väldigt mycket texter som befinner sig i en gråzon.

Till exempel kan man ta Elise Karlssons Linjen. En hallucinatorisk roman om en klassresenär som jobbar på ett bokförlag som producerar självhjälpsböcker.

En stor del av boken handlar om hur förlaget stramar åt och skär ner i personalstyrkan medan huvudpersonen desperat klänger sig fast vi sin anställning.

En proletärroman? Nja. Men definitivt en bok om klass och det omänskliga arbetslivet under kapitalismen.

Linjen är vad man skulle kunna kalla en prekariat-roman och på många sätt typisk för det uppsving som pågår just nu.

Och det är i det sammanhanget som begreppet arbetarlitteratur blir riktigt intressant. För sedan 90-talet har en rad författare som skriver om klass trätt fram i den svenska litteraturen.

Det började med de så kallade ”folkhemsromanerna” (Underdog, Aprilhäxan) och fortsätter i dag med författare som Jenny Wrangborg, Anamarija Todorov, Sara Beischer, Marie Hålander och Daria Bogdanska.

Kanske, antecknar jag i marginalen, skulle man kunna säga att arbetarlitteraturens existens innebär en slags omvänd cartesianism

Rasmus Landström

De skriver alla vad Ivar Lo skulle ha kallat yrkesskildringar eftersom kärnan i deras litterära verk är själva arbetsprocessen.

Dessutom är Lars Furulands gamla definition inte giltig för dem – samtliga ovan nämnda har universitetsstudier i ryggen och både Todorov och Beischer skildrar vad som traditionellt betraktats som medelklassyrken (lärarjobb).

Det gör att man återigen kan ställa frågan: Bör vi överhuvudtaget tala om arbetarlitteratur? Eller borde vi skrota termen och gå vidare?

Nej, jag tycker faktiskt inte det – men vill samtidigt understryka att det bör tas med en nypa salt. Arbetarlitteratur är ett poröst begrepp, en term myntad för att inlemma en radikal litteratur som kom underifrån i den nationella kanon.

Och så länge vi befinner oss i ett klassamhälle kommer ”underifrånlitteraturen” fortsätta att existera – oavsett vilket namn vi sätter på den.

Nämnde jag förresten att Ivar Lo tvärvände om de så kallade ”yrkesromanerna” och blev en av deras främsta försvarare?

Kanske insåg han det som många forskare pekar på i dag: att det inte är så himla viktigt att bevaka traditionens gränser.

Så slår jag igen Hva er arbeiderlitteratur? och kommer – märkligt nog – att tänka på Descartes klassiska gamla citat: ”Jag tänker, alltså finns jag”.

Kanske, antecknar jag i marginalen, skulle man kunna säga att arbetarlitteraturens existens innebär en slags omvänd cartesianism.

Den finns, alltså tänker vi på den.

Om vi sedan vill ge den ett annat namn är det öppet för förhandling.

Arbetarlitteratur i fokus i Flemingsberg

Hej Jenny Edlund, avdelningschef för publik verksamhet på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Flemingsberg, där Arbetarlitteraturens dag arrangeras på lördag. Vad kommer att hända då?
– Det är ett tillfälle för att de svenska arbetarlitteratursällskapen ska kunna träffas. Dels berätta om sina verksamheter och dels att människor ska få chansen att prata om arbetarlitteratur. Sällskapen sträcker sig från äldre, proletära författarskap till ganska moderna och samtida, så det är stor spännvidd.

Hur mår arbetarlitteraturen i dag?
– Jag tror att den mår bra och frodas. Den har utvecklats väldigt mycket, även om det finns något grundläggande i litteraturen – att den skildrar arbetares villkor.

När? Lördag 27 januari, 11.00-15.30.

Var? Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Elektronvägen 2 i Huddinge.

Jonna Sima