Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

Trots att det har gått mer än 25 år sedan de blev självständiga har alla tre länderna svårt att leva upp till internationell standard för arbetsrätt. Bland annat när det gäller föreningsfrihet och organisationsrätt,  det framgår av en ny rapport från Nordens Fackliga Samorganisation (NFS) som undersökt efterlevnaden av ILO-konventionerna i de baltiska länderna.

– Vi ser ILO:s kärnkonventioner som en miniminivå och där finns det många problem i Baltikum vad gäller efterlevnaden, säger Maria Häggman på NFS, som har varit projektledare för projektet ”Worker´s rights in the Baltics”.

Maria Häggman.

I rapporten har NFS låtit arbetsrättsprofessor Niklas Bruun analysera hur arbetsrätten i Estland, Lettland och Litauen förhåller sig till ILO:s åtta kärnkonventioner och konvention 144 om trepartssamarbete.

Han pekar främst ut brister vad gäller strejkrätten och rätten för vissa grupper av offentliganställda att organisera sig och förhandla. Det rör sig alltså om grundläggande frågor från ett rättighetsperspektiv.

Så sent som i somras trädde en ny arbetsrättslag i kraft i Litauen.

Facket hade kritiska synpunkter, bland annat på begränsningar i strejkrätten, men regeringen klargjorde att förändringar endast kunde ske om parterna kom överens. Arbetsgivarsidan kunde alltså sitta nöjd i trepartssamtalen utan att behöva riskera något.

Den nya lagen i Litauen ses som den mest liberala i hela Europa. Men det saknas en fullödig engelsk översättning, vilket försvårar för omvärlden att reagera.

Enligt NFS-projektet kan lagen stå i strid med flera ILO-konventioner och man uppmanar därför ILO att göra en egen utvärdering.

Även i Lettland och Estland finns tveksamheter i förhållande till ILO:s regelverk.

Till exempel nämns att sympatistrejker och politiska strejker inte tillåts i Lettland. Dessutom är definitionen av ”samhällsviktiga funktioner” mycket bred och leder till begränsningar i strejkrätten för obefogat många yrkesgrupper.

För Estlands del påpekas också brister vad gäller strejkrätten.

Förutom de åtta kärnkonventionerna tar analysen även upp konvention 144 om trepartssamråd.

– Där finns det ett stort utvecklingsutrymme i alla tre länderna. Det saknas en förhandlingstradition, dels beroende på arvet från Sovjettiden, dels eftersom regelverken kommit utifrån. Dessutom är organisationsgraden väldigt låg både bland arbetsgivare och inom facket. Inte heller regeringarna har någon vana vid att prata med parterna, säger Maria Häggman.

Hon tillägger också att många nordiska företag med verksamhet i Baltikum har en helt annan och mer negativ syn på facklig verksamhet där än vad de har på hemmaplan.

– En rekommendation från projektets sida är att de nordiska och baltiska facken fördjupar sitt samarbete över gränserna för att kunna ta tag i den här typen av problem gemensamt. Vi får många signaler från våra baltiska samarbetspartners om att nordiska företag inte tar med sig sin förhandlingssed när de blir verksamma i Baltikum och det är väldigt oroväckande.

Bengt Rolfer

Kärnkonventionerna

LO (International Labour Organization) är ett FN-organ som tar fram internationella regler för den globala arbetsmarknaden. Syftet är att förhindra att arbetare utnyttjas och exploateras.

Regeringar, fack och arbetsgivare finns representerade i detta trepartsorgan som har  187 medlemsländerna.

ILO tar fram konventioner som anger hur länderna ska utforma sina arbetsmarknader.

Åtta av dessa konventioner anger en minimistandard för arbetsvillkor i hela världen, dessa kallas kärnkonventioner och är:

• Nr 29: Förbud mot tvångs- och straffarbete

• Nr 87: Föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten

• Nr 98: Rätten att organisera sig och förhandla kollektivt

• Nr 100: Lika lön för lika arbete, oavsett kön

• Nr 105: Avskaffande av tvångsarbete

• Nr 111: Diskriminering vid anställning och yrkesutövning

• Nr 138: Minimiålder för arbete

• Nr 182: Mot de värsta formerna av barnarbete

 

Nordens Fackliga Samorganisation

NFS är en samarbetsorganisation för fackliga centralorganisationer i Norden. NFS har sexton medlemsorganisationer i de nordiska länderna. Svenska LO, TCO och Saco är några av medlemmarna. NFS representerar nästan 9 miljoner fackligt anslutna i hela Norden.

Källor: Union to Union, NFS