Vi sluter oss samman. Vårdens kvinnor. Undersköterskor, personliga assistenter, sjuksköterskor och läkare.
Frågar varandra: Vad hände dig? Berättar för varandra: Detta hände mig.
Än så länge rör vi oss mest mellan våra egna. Sjuksköterskor frågar sjuksköterskor. Läkare berättar för läkare. Undersköterskor delar erfarenheter med varandra.
Men också mellan oss sipprar berättelserna.
Vi inser att samma manliga överläkare inte bara tafsat på kollegor på den årliga läkarfesten. Utan också på den nya sjuksköterskan efter ronden.
Att han har kommenterat undersköterskans bröststorlek när hon assisterat vid en undersökning. Inser att det inte handlar om en kollega som gått över gränsen.
Ofta har vi burit berättelserna själva. Inte berättat för någon. Försökt borsta bort obehaget
Utan om hundratals. Tusentals. På det stora sjukhuset. På den lilla vårdcentralen. På medicinkliniken. Och vid akutintaget. På utbildningsinstitutionerna. Bland professorerna. Bland studenterna och bland de nyutbildade.
Ofta har vi burit berättelserna själva. Inte berättat för någon. Försökt borsta bort obehaget. Bitit ihop.
Ibland har vi sagt ifrån till den som utsatt oss eller till den som är chef. Blivit skrattade åt. Förlöjligade. Eller fått höra att vi inte ska ta sådant personligt.
Några gånger fått veta att ledningen ser allvarligt på det här och kommer att återkomma med en plan för värdegrundsarbetet på nästa planeringsdag, som sen glöms bort.
Vad som slår oss när vi börjar dela berättelserna med varandra är likheterna. Ofta har vi utsatts när vi redan befunnit oss i en underordnad situation. Osäkra anställningar. Nya på arbetsplatsen.
I en sämre position att utkräva ansvar. Just anställda underläkare. Nyutbildade sjuksköterskor. Sommarvikarierande undersköterskor.
Ofta har den som utsatt befunnit sig högre än oss i hierarkin. Men sen finner vi också skillnaderna.
För när de kvinnliga läkarna framför allt berättar om hur de utsatts av kollegor, kommer desto fler historier från undersköterskor och sjuksköterskor om hur de utsatts av kollegor, men också av patienter och anhöriga. Och hur det är än svårare för oss att förhålla oss till.
Vi lär oss att vårda. Att lindra. Att trösta. Vi lär oss att vi ska vara patienternas advokater.
Vi lär oss hur hälso- och sjukvårdslagen ger den med störst behov rätt till vård först.
Vi lär oss inget om vad vi ska göra med utskrivningsklara patienter som stoppar händerna under sköterskedräkten
Och att målet för vårt arbete är en god hälsa till hela befolkningen.
Vi lär oss förvisso att en del sjukdomar gör att människor förändras och därmed får dem att göra saker som de som friska aldrig skulle drömma om.
Men vi lär oss inget om vad vi ska göra med utskrivningsklara patienter som stoppar händerna under sköterskedräkten.
Med anhöriga som skickar så kallade dickpicks till ens privata konto på sociala medier.
Med vårdtagare som försöker dra ned en i sängen. Hur vi ska kunna ge vård till den som väljer att trakassera och kränka oss, inte för att sjukdomen förändrar honom, utan för att vår kultur lärt honom att skämta om och tafsa på kvinnors kroppar.
Sexuella trakasserier och övergrepp handlar om kön. Men så uppenbart också om klass.
Om osäkra anställningar. Och om plats i värdehierarkin.
Vi sluter oss samman nu.
För vi alla förtjänar att få göra det jobb vi älskar – utan att vara rädda för övergrepp och trakasserier.
