Det finns ett ordspråk jag gillar: Det som göms i snö, kommer upp i tö. Jag tänker på det nu.

Kommunen satte upp kameror i centrum för att bli av med knarklangarna. Och det blev de. Men nu samlas i stället grabbarna på min gård, precis utanför min port. Står i klunga och röker marijuana.

Jag känner ingen i lukt i trapphuset, för jag bor högt upp. Men jag tänker på de med astmaproblem eller som har små barn hemma. Bara inte röken tar sig in lägenheterna genom ventilationen, tänker jag.

Grabbarna blir fler och fler. Vissa är klädda i dyra märkesjackor. Andra är vältaliga. En del har vapen, det säger polisen ju.

Att gängkriminaliteten ökar och att vapnen blir fler.

Jag kan inte belägga det med vetenskap (den som orkar kolla upp en undersökning om svenskarnas förändrade attityd till cannabis gör mig en tjänst om hon eller han kan mejla mig).

Men jag har för mig att det här med marijuana börjar bli socialt accepterat. I alla fall i de här trakterna.

Jag lovar att ingen fnittrar, vänder sig om eller sneglar åt någon med en joint i handen. Man bara lär sig att leva med det.

Och jag tänker att det är okej att lära leva sig med vissa saker. Men andra saker ska vi inte lära oss leva med. Som sexuella trakasserier, homofobi, rasism.

Det finns en förmåga att se grandet i andras ögon, liksom.

Alltför länge har det funnits en tendens att påpeka brister hos andra, kasta över problemen någon annanstans, peka mot någon och säga: ”men det är ju han/hon som är boven, inte jag. Varför ska jag ändra på mig?”

Vi lever i ett samhälle som formar män i ett destruktivt beteende. Patriarkatet till exempel, det gynnar män, är av män, för män.

Det är lättare att ogiltigförklara och förminska och förringa andra än att erkänna privilegier vi fått på någon annans bekostnad.

Speciellt när självbilden får sig en törn. Så vissa av oss vaknar, erkänner till slut sina privilegier och förväntar sig applåder för uppvaknandet.

Det fantastiska i sammanhanget är att det aldrig är försent att vakna. Att faktiskt städa undan, rasera, bygga nytt.

Det kan svida att komma till insikt om att man varit medvetet eller omedvetet påverkad av sexistiska, rasistiska eller homofobiska tankemönster. En skitstövel, helt enkelt.

Men det är absolut nödvändigt. Att lyssna, ta till sig, komma ur sitt skal, vilja förändra. Det är läxor som måste göras.

För våra systrar, mammor, flickvänner, fruar, pojkvänner, kollegor, barn och vänners skull. För allas skull.