Litteratur som skildrar människors arbete och levnadsvillkor brukar kort och gott kallas arbetarlitteratur. Hade det funnits en sådan genre för fotografi skulle Jean Hermanson kallas arbetarfotograf.

Född i Småland men större delen av sitt liv verksam i Malmö med Möllevången som inmutat revir.

Under 1960- och 1970-talen gjorde han reportageresor till industrier i svenska bruksorter som resulterade i fotoböcker som Byggnadsarbetare och Nere på verkstadsgolvet.

Det sena genombrottet kom med dokumentärfilmen Arbetets döttrar (1986), som uppmärksammade kvinnliga arbetares slit på Abbas fiskrensningsfabrik i Göteborg och i en strumpfabrik i Malmö.

Jean Hermanson.

Hans livsprojekt blev att dokumentera människorna som faktiskt ligger bakom det växande svenska välfärdslandet.

Det första som slår mig när jag ser dokumentärfilmen ”Himlens mörkrum” är: Hur är det möjligt att Jean Hermansons fotografi inte har blivit mer omtalat? Varför är inte han ett namn som nämns i samma sammanhang som Anders Petersen eller JH Engström?

Fotografen och konstnären Nils Petter Löfstedt, som jobbade nära Jean Hermansson från 2008 och fram tills han gick bort, har varit inne på samma frågeställningar.

Stämpelklockan i Motala verkstad.

– Jag trodde tidigare att alla kände till honom, men så var det ju inte. Han bjöds aldrig in att föreläsa på fotoskolor vilket är lite konstigt. Han var så jäkla fin och hade så intressanta tankar kring dokumentärt foto, så jag kände att det landar på mig att göra något av det, säger han över telefon.

Efter att Jean Hermanson dog i cancer 2012 fick hans två barn ärva pappans fotostudio och tusentals i stort sett osedda fotografier och negativ.

När familjen inte kom på någon bra lösning för vart arkivet skulle ta vägen kontaktade de pappans tidigare medarbetare.

Nils Petter Löfstedt kände ett ansvar att förvalta arvet, men hur?

En ung Olof Palme i nära möte med byggnadsarbetare.

– Jag tyckte inte att det fanns några bra alternativ, så då tog vi beslutet att jag skulle ta hand om arkivet tills vi hittade något som kändes rätt, säger han och tillägger att det är ett problem att det inte finns någon nationell plan för att ta hand om konstnärliga fotoarkiv.

Strax innan Jean Hermansons blev allvarligt sjuk mot slutet av sitt liv hade Nils Petter börjat filma sin mentor för att dokumentera Jean Hermansons mörkrumsarbete, ett hantverk som är på utdöende i och med digitalkameran.

Det är i det rödbelysta mörkrummet som Himlens mörkrum börjar och en livligt gestikulerande Jean Hermanson skämtar förebådande om att det finns en skylt på pärleporten som säger att digitala fotografer inte är välkomna.

Han var rätt jobbig eftersom han var väldigt petig och inte ville släppa taget om bilder

Nils Petter Löfstedt om Jean Hermanson

– Han var rätt jobbig eftersom han var väldigt petig och inte ville släppa taget om bilder, säger Nils Petter Löfstedt om hur det var att jobba ihop med Jean Hermanson.

– Det var rätt lite som han hade visat offentligt och jag försökte övertala honom att visa till exempel hans Palme-bilder på något vis. Men han gillade att hålla på det, det är väl en självförtroendefråga också.

Jean Hermanson var uppväxt i en småländsk gjutarfamilj och det var i arbetarklassen han kände sig hemma.

Tuula Klemetti i presshallen.

”Jean betraktade inte arbetarklassen som offer. Han tyckte inte synd om dem, han kände bara stor respekt och var intresserad av de här människorna. Det ser man i bilderna”, som en av hans vänner påtalar i filmen.

Sitt livs kanske största misstag, enligt Jean Hermanson själv, var att han sällan tog namnen på de personer han fotat.

Tanken var god – han ville inte att människor skulle känna sig uthängda eftersom fotoböckerna ofta innehöll kritik mot deras arbetsmiljöer.

Nils Petter Löfstedt bestämmer sig i dokumentärfilmen för att försöka leta upp några av personerna som blivit fotade av Jean för flera decennier sedan.

Han lyckades spåra upp 400 av dem och träffar några av människorna på deras gamla arbetsplatser där de får berätta om sina hårda arbetsliv.

Alla som jag har träffat har varit med om dödsolyckor i jobbet

Nils Petter Löfstedt

Mötena beskriver Nils Petter som lite chockartade.

– Alla som jag har träffat har varit med om dödsolyckor i jobbet. Fem-sex av personerna som funnits med på Jeans bilder har gått bort på sina arbetsplatser, säger han.

– De bilderna blir ju väldigt annorlunda när de får hela sin historia.

Albert Andersson i Björneborgs järnverk.

Man brukar säga att tolkningen ligger i betraktarens öga. Det gäller inte minst för fotografi. Jean brottades mycket med syftet med sina bilder.

Nils Petter Löfstedt blev införstådd i det moraliska dilemmat under arbetet med dokumentären.

– Det finns till exempel en bild från Kockums där en man står i en massa rök. När jag visade den för en man som jobbar där i dag så var det enda han såg i den bilden: inga skyddskläder, inget munskydd, bar överkropp. Han kände bara ”fy fan!”.

Visar man den för någon som jobbar med fotografi är det bara en jättevacker bild

– Visar man den för någon som jobbar med fotografi är det bara en jättevacker bild, säger han.

Hur kommer det sig att du även söker upp Marita Ulvskog och Håkan Juholt i filmen?
– Jean har ju tagit de här otroliga bilderna på en ung Olof Palme som jag kände att jag ville lyfta fram i filmen, men det finns också starka kopplingar till Socialdemokratin under den här tiden som vore konstigt att inte lyfta fram. Marita Ulvskog har kopplingar till Norrbottens järnverk där Jean var och fotade, och Håkan Juholt har ju en bakgrund som fotograf och det var intressant att höra vad han tänkte när han såg Palme-bilderna, säger Nils Petter och berättar att han även ville träffa statsministern.

Olof Palme möter arbetare.

–  Jag försökte få tag i Löfven och det hade varit spännande med tanke på hans bakgrund, men det gick inte riktigt att få till. Han har väl en del annat att göra (skratt).

Jean Hermanson

• Född 1938 och utbildad till fotograf på Ateljé Welinder. Under slutet av 60-talet reste Jean Hermanson runt i Sverige och fotograferade byggnadsarbetare och dokumenterade deras arbete och liv.

• Jean Hermanson gjorde också reportageresor utomlands – till Vietnam, till Spanien med Jens Nordenhök, till Guinea-Bissau med Anders Ehnmark under kolonialkriget 1971 och till Elfenbenskusten.

• Sedan 1980-talet har Jean Hermanson i huvudsak arbetat med dokumentärfilm. Många handlade om sydsvenska arbetarstäder där industrier lades ned och arbetslösheten växte. Den senaste filmen gjordes 2001 och handlar om slakteriarbetare i Sverige.

Himlens mörkrum

• Dokumentärfilm av Nils Petter Löfstedt visas den 3 november i K Special, kl. 20.00 på SVT1.

• Den går också att se på SVT Play och på bio runtom i landet.