De senaste veckorna har jag tänkt mycket på en svensk kulturskribent. Han inledde sin karriär som nöjesjournalist och med åren gjorde han sig ett namn som profilerad krönikör i feminismens tjänst.

Genusmedveten och påläst var hans mission att med vass penna sticka hål på det uppblåsta gubbväldet.

Hans klickvänliga krönikor fick snart fötter på nätet, blev virala, delades med ett och ett annat “geni”- och “så rätt”-bifall. Sedan kom anklagelserna om övergreppen.

Utsagor som antydde att skribenten med det stora rättspatoset var svinigare än mansgrisarna som han med spetsiga formuleringar tryckte ner i gyttjan.

Du kanske förstår vart det barkar? Jag talar såklart om Jens Svanström. Den fiktive tyckonomen i Henrik Bromanders roman Bara en kram.

Boken släpptes den första augusti i år och texten visade sig vara en profetisk prolog till bomben som briserade två månader senare.

Den femte oktober publicerade New York Times avslöjandet som sände chockvågor över Atlanten. Hollywoodmogulen Harvey Weinstein anklagades för att ha förgripit sig på flera av sina kvinnliga kollegor.

Harvey Weinstein.

Det var inte en engångsföreteelse. Han hade satt det i system. Hans kränkningar var överlagda till den mån att det stundtals verkade som om hans produktionsbolag, Miramax Films och The Weinstein Company, enbart existerade för att möjliggöra dem.

Att Weinstein hade makten att “make or break” vem som helst i filmindustrin var anledningen varför ingen vågade höja rösten. Alla visste vad som försiggick bakom de lyckta dörrarna. Men det var inget man talade om.

I Sverige visade sig en liknande tystnadskultur råda på bland annat Aftonbladet, TV4 och SVT. Under oktober och november månad har ett stort antal medieprofiler och kulturmän pekats ut som förövare på sociala medier, under hashtagen #metoo.

När en av de angivna talade ut i Expressen sa han ”Jag har alltid trott att det har varit fritt fram”. Det är en replik som dryper av ojämlik maktfördelning. Kanske var han själv omedveten om den.

Det ska jag inte spekulera i. Men nog är det märkligt. Men inte lika märkligt som att romankaraktären Jens Svanströms uppgång och fall påminner med nästan kuslig precision om den våldtäktsmisstänkte Aftonbladetprofilen.

I Bara en kram skriver Jens Svanström nedgörande krönikor om fossilerade gubbslem som Ulf Brunnberg och hoppsparkar in de öppnaste av dörrar.

Alla bedrifter och bravader tecknar han ner i sin dagbok, det är också genom den vi upptäcker att han skriver med kluven penna.

Utåt – i tidningen Replik – författar Jens krönikor om hur han hatar män. Inåt – i dagboken – får vi veta att han tycker att det är ofräscht när kvinnor snusar eller äter kött. Språket är tvättat och genussäkrat.

Jimmy Håkansson tar upp Henrik Bromanders bok Bara en kram som ett av verken som ledde upp till #MeToo

Även i dagboken där han är fri från andras insyn skriver han “en” i stället för “man”. Genomgående säger han rätt, men gör fel. Efter att ha byggt ett stabilt kapital av kultur och ekonomi blir han allt mer gränslös i sitt agerande.

Eftersom han vet vad som är rätt och fel anser han att reglerna inte gäller honom. Och om han gör “fel” så är det ironiskt och således okej.

När Jens förgriper sig på en sovande bekant så är det inte alls samma sak som om någon annan skulle ha gjort det. För hur kan han som citerar passager ur Simone de Beauvoirs Det andra könet våldta? Det faller på sin egen orimlighet.

Det är inte bara Henrik Bromander som i konsten har förutspått höstens #metoo-utvecklingar. Ruben Östlunds The Square är också en brutal nedmontering av den uppburne kulturmannen.

Jag tänker bland annat på den uppmärksammade scenen där performancekonstnären Oleg dyker upp på en middagsbjudning för konstvärldens elit och lajvar apa.

Runt de dukade borden sitter det uppklädda herrskapet och blir ofrivilliga deltagare i konsten. Först skrattar de åt apmannens läten och manér. Sakta och konsekvent tangerar apmannen gränserna för det acceptabla, när han väl passerar dem är det ingen som ingriper.

När verket urartar i ett sexuellt övergrepp sitter de tysta vid sina bord och låter det ske.

Både Bromander och Östlund plockar isär manligheten i sina respektive verk. I sin romantrilogi (Riv alla tempel, Vän av ordning och Bara en kram) tittar Bromander närmare på tre olika mansroller som har tappat fotfästet.

Medan Östlund i sina filmer nagelfar det manliga kollektivet. Vad händer med oss män när våra jag blir införlivade i gruppen?

Det är frågor som vi borde ställa oss nu. Men framför allt är det frågor som vi borde ha ställt oss långt tidigare.

Ruben Östlunds The Square är också en brutal nedmontering av den uppburne kulturmannen

Jimmy Håkansson

Samtidigt som deras verk har begåvats med en klärvoajants känsla för tajming finns det andra som tuffar på som tidigare – obrydda om sakernas förändrade tillstånd.

Woody Allen spinner vidare på favorittemat “äldre man i maktposition möter ung kvinna” i kommande A Rainy Day in New York.

Och Louis CK:s film I Love You Daddy är en Woody Allen-parodi med pedofila övertoner – eller som Rolling Stones recensent kallade den: “Ett minfält”.

Tematiken är under inga omständigheter ny. I år är det 60 år sedan Vladimir Nabokovs roman om “nymfettälskaren” Humbert Humbert översattes till svenska.

I den alltjämt kontroversiella dagboksromanen Lolita följer vi en medelålders man som gifter sig med en kvinna bara för att komma nära hennes tolvåriga dotter, Dolores Haze.

I livet är moralen och anständigheten inte en accessoar som kan tas av och på eller bytas efter humör

Jimmy Håkansson

Liksom Bara en kram är det en dagboksroman, och Nabokov behärskar greppet till fullo. Han låter pedofilen tala till läsaren som hen vore en förtrogen vän och sår empatins frön där den inte borde få lov att finnas.

Humbert kallar Dolores för Lolita och sig själv för monster, men det är oklart om han verkligen uppfattar sig som ett.

I en tid som denna är Lolita väl värd en omläsning, gärna i kombination med Bara en kram. Konsten kan och bör verka utanför moralens gränser.

Men i livet är moralen och anständigheten inte en accessoar som kan tas av och på eller bytas efter humör.

Jag tänker på det när jag trillar över en krönika som den utpekade kulturskribenten har skrivit. Den handlar också om apscenen i The Square.

Han skriver att han, till skillnad från de andra, skulle ha ingripit. Som om det bara finns två sorters människor: de som ingriper och de som undviker.

Men det stämmer inte. Det finns apor också.