USA:s skattebetalare fick rädda Wall Street från härdsmälta efter finanskrisen 2008. Och fortfarande – många år senare – är bankerna med och styr politiken.

Barack Obama gjorde ett försök att reglera finanssektorn. Det gick så där. Och nu hävdar president Donald Trump att branschen är överreglerad. USA:s finansdepartementet kom nyligen ut med en rapport som visar hur regelverket ska skalas av för att boosta ekonomin.

På något sätt påminner den här historien mig om världens nya globala jättar som efter finanskraschen fått större och större makt.

De stavas Google, Facebook och Amazon bland annat. Precis som bankerna i USA ägde nycklarna till amerikanska hus om kunderna inte kunde betala sina lån, äger de nya makthavarna något av oss. Något ännu värdefullare – nämligen kunskapen om vilka vi är. De styr också över vår dagliga kommunikation och den information vi hämtar på nätet.

Rädslan för att stöta sig med teknikbolagen, och ja de allra största är amerikanska, hos politikerna verkar nästan vara densamma som för bankerna. För samtidigt som de årligen fyller kassorna med allt mer pengar, sätter de också spelreglerna för sina etableringar.

Intäkter skickas till skatteparadis, trots att de omsätter hundratals miljarder i bland annat Europa. Och de får subventioner, som till exempel Facebook i Sverige i form av elskatt för serverhallar.

Tålamodet hos EU-kommissionen har tagit slut. Bland annat vill den att Irland ska kräva 124 miljarder i obetald skatt från Apple. Men den irländska regeringen har hittills vägrat och riskerar nu att dras inför domstol.

Andra EU-länder, däribland Tyskland och Frankrike, är hårdare och vill att EU beskattar teknikbolagen utifrån deras omsättning i respektive land istället för vinsten. Ett förslag som Sverige än så länge inte står bakom, till teknikbolagens glädje.

Under tiden blir mediebolag världen över allt mer beroende av att sprida sina nyheter via Facebook och fler politiska annonser hittar till Google.

Privata konsumenter, företag, och stater är i beroendeställning. Vem vågar inkräkta på de nya supermakterna när det verkar som de redan hunnit bli ”too big to fail”?