Sedan 20 år fungerar löneökningarna i industrin som riktmärke för hela den svenska arbetsmarknaden. Den ordningen har ifrågasatts starkt de senaste åren.

En och samma löneökningstakt kan inte passa alla, hävdar kritikerna. Bland andra Kommunal ser industrinormen som en tvångströja som hindrar relativt sett högre löneökningar i kvinnodominerade yrken.

Statliga Konjunkturinstitutet stämmer inte in i kritiken. Medan de centrala avtalen följer industrinormen kan den lokala lönebildningen resultera i rätt påtagliga förändringar av de relativa lönerna, enligt Konjunkturinstitutets nya rapport om lönebildningen.

Konjunkturinstitutet har undersökt hur lönerna för privat anställda reagerar på variationer i den regionala arbetslösheten, och funnit att lönerna anpassar sig ganska mycket.

En fördubblad arbetslöshet i ett län, exempelvis från fyra till åtta procents arbetslöshet, medför att lönenivån på kort sikt blir tre procent lägre. På några års sikt blir effekten större: nästan nio procents lägre lönenivå.

Det här gäller dock inte alla branscher. Kollektivavtalens konstruktion spelar roll, konstaterar Konjunkturinstitutet.

I hotell- och restaurangbranschen, handeln, städbranschen och transportnäringen är de lägsta löner som anges i de centrala kollektivavtalen starkt styrande för vilka löner de anställda faktiskt får.

Enklare uttryckt: De flesta servitriser och städare får bara avtalets lägsta lön. Och då kan ju deras löner inte sänkas när arbetslösheten i länet stiger.

– Det finns ingen flexibilitet nedåt, säger Ylva Hedén Westerdahl, prognoschef vid Konjunkturinstitutet. Det är bekymmersamt från ett samhällsekonomiskt perspektiv. När lönerna inte är flexibla sker all anpassning till en konjunkturnedgång genom att arbetslösheten stiger.

Resonemanget går stick i stäv med LO-förbundens syn på löner. Inte oväntat är Stefan Carlén, chefsekonom vid Handels, skeptisk till Konjunkturinstitutets analys.

– Den är så verklighetsfrånvänd! Ett stort problem för våra medlemmar är att de inte kan få heltidsjobb. Konjunkturinstitutets undersökning bortser helt från det, och utgår från att alla arbetar heltid. Därmed säger den ingenting.

Att lönerna inte varierar med konjunkturen är dessutom en poäng, enligt Stefan Carlén. Om lönerna sänks i lågkonjunktur stryps efterfrågan, så att lågkonjunkturen förvärras.

En ytterligare invändning är att löner som anpassas nedåt i dåliga tider motverkar strukturomvandling, det vill säga utslagning av företag som inte är effektiva och lönsamma.

– Vi vill inte ha löner som utgår från företagets bärkraft, utan lika lön för lika arbete. Det ger ett omvandlingstryck i ekonomin, och på sikt högre produktivitet och högre löner, säger LO-ekonomen Sebastian de Toro.

Den mest grundläggande förutsättningen för höjda löner är att vi arbetar effektivare – alltså att vi producerar mer per arbetad timme. På ekonomspråk heter det höjd produktivitet.

Före finanskrisen 2007 steg produktiviteten i Sverige stadigt med i snitt 2,8 procent per år, efter finanskrisen har den bara ökat med 0,7 procent per år.

Konjunkturinstitutet söker förklaringar till den nedväxlingen, som ägt rum även i andra länder, och hittar flera.

En är att introduktionen av ny informationsteknik, som höjde produktiviteten starkt före finanskrisen, nu inte ger samma bidrag.

En annan är lägre tillväxt i teknologiskt ledande länder som USA, en tredje att investeringarna i forskning och utveckling har minskat.

Tillverkningsindustrin i Sverige står sig dock väl om man jämför med produktiviteten i andra länder, enligt Konjunkturinstitutet.

Hotell- och restaurangbranschen, partihandeln och transportsektorn klarar sig sämre i en jämförelse med omvärlden – men här medger Konjunkturinstitutet att jämförelser är svåra och slutsatsen osäker.

Sysselsättningen i tillverkningsindustrin har minskat i många år (även om Arbetsförmedlingens allra senaste siffror tyder på ett trendbrott).

Minskningen har tagits till intäkt för att svensk industri skulle ha tappat i konkurrenskraft.

Men det stämmer inte, enligt Konjunkturinstitutet. Snarare har industrin utvecklats bättre i Sverige än i andra europeiska länder. Konkurrenskraften är god, lönsamheten tillfredsställande.

På en punkt sticker den svenska industrin ut: Andelen jobb i tillverkningsindustrin som kräver högskoleutbildning har ökat från 30 procent 2008 till 44 procent 2016.

Det är en betydligt snabbare uppgång än i samhället i övrigt, och snabbare än i övriga västeuropeiska EU-länder.