Adrian Perera gör poesi av det vita Finland

När bokmässan nu drar i gång i Göteborg väljer en hel rad författare att istället medverka på de alternativa litterära mötesplatser som skapats som en reaktion på att mässan tillåter att den högerextrema tidningen Nya Tider lanserar sig på mässgolvet.

En av dem är Adrian Perera, finlandsvensk poet.

”Säg att du inte menar något illa. Att du älskar Finland.”

Adrian Perera ger ordet till sitt diktjags mor i förordet till sin diktsvit ”White monkey”: ”Vi ska vara tacksamma att de låter oss arbeta”, skriver han och sätter tonen, den är bitsk.

”White monkey” är hans första bok och den kom till som en förlängning av att Adrian Perera skrev en serie dikter snabbt som attan för att hinna kandidera till ett pris för unga poeter.

– Mina vänner sa att skriv om det där som du ändå alltid pratar om, berättar han och ler, som han gör, snabbt och ofta.

”Det där” som Adrian Perera alltid pratar om handlar om rasism, om att alla säger sig vara lite diffust emot utan att någonsin vilja definiera vad det egentligen är och att det kanske finns också i det egna synsättet, i det egna språket och agerandet.

Den där vita apan i bokens titel kommer från diktsvitens Morfar, som när diktjaget besöker honom i Sri Lanka konstaterar att det är bra att han bor i Finland:

”Du skulle ändå aldrig passa in här, säger han/You are a white monkey”.

– Du har inte fullt tillträde vart du än är. Du har tillträde till det vita rummet men du är apan som ska leverera det som sammanhanget kräver av dig, du är underhållning. Men om du sen försöker fara till ett annat rum, ett icke-vitt rum, så passar du inte in där heller.

Adrian Perera har, liksom dikternas jag, en lankesisk mamma och en finsk pappa.

För mig är texten mest sorg. Jag redigerade och skrev om tills jag själv började gråta, då var den klar

Men han är noga med att det inte finns något likhetstecken mellan ”jaget” och den Adrian som sitter framför mig.

Biografi är något enskilt, individuellt upplevt, fiktion kan sträcka sig ut och berätta om alla.

”White monkey” är en sorgeskrift över de förluster, hat och självförnekelser en familj med rötter i två olika världar utsätts för i vithetsnormens Finland.

– Bortom alla abstrakta diskussioner om hur man borde reglera det ena och det andra så finns det en familj som hamnar i kläm, säger Adrian Perera.

Det är en uppväxtskildring som börjar med att en pojke föds in i en värld där mor och far redan har placerats in i strukturen och barnet har att acceptera sin plats, mitt i sprickan.

Först kommer rummet, sedan människan som ska leva i det.

Det är även en anklagelseakt, påstår jag, en text laddad med lika delar humor och vrede.

Men Adrian Perera slår bakut, han vill inte skrivas in en tradition av unga arga män, eller i schablonen om den arga icke-vita författaren.

– För mig är texten mest sorg. Jag redigerade och skrev om tills jag själv började gråta, då var den klar, berättar han.

Sorgen ligger inbäddad i hur dikternas mor ger upp allt större delar av sig själv, för att passa in sig själv och sitt barn i en kultur som varken doftar eller talar.

I en dikt får diktjagets moster beskriva hur modern klarade allt i hemlandet Sri Lanka, klarade krig, var gjord av stål, men:

”Nu har ditt land lyckats med det/kriget inte kunde. /Med blickar/och tystnad/har din mor/blivit/rost/”

– Att markera att en människa inte hör till genom tystnad och blickar är svårt att slåss mot. Om du öppnar munnen verkar du knäpp, som att du överreagerar, säger Adrian Perera.

Här finns också en sorg över en far som ville ge sin nyfödda son allt, hela sin värld, men till sist inte ens kan skydda honom från sin egen rasism, sin egen heta längtan att allt som är annorlunda med barnet ska suddas bort och försvinna.

– Pappan vill så gärna att sonen ska ha ett bra liv att han försöker göra pojken vit, säger Adrian Perera.

Dikternas far och hans vänner samlas och röker och blickar nostalgiskt bakåt mot det gamla Finland. De skyr allt som är annorlunda och hyllar den gamla finska dygden att hålla käften:

”Förr var vi ett ärligt folk,/vi menade vad vi sa och vi sa det sällan. / Nu säger alla något hela tiden.”

– Det är en jättekonstig sak att vara stolt över – att vi sällan hade något som var värt att uttrycka. Och att folk säger något i dag, det tolkar de som lögn, det är ju fullständigt knäppt!

Vit litteratur har olika genrer men ickevit litteratur reduceras till typer

Adrian Perera skriver i sparsmakade, effektiva bilder hämtade ur vardagen, med en mångfald av röster som läcker in i jagets sfär och med en hårdhet som blir både drabbande och drastisk.

Runt den här spruckna lilla familjen rör sig alla de andra: vänner, släktingar, samt en journalist som återkommer i dikt efter dikt som en representant för normsamhällets inskränkta naivitet. Hon har inte läst jagets dikter, men vet att de handlar om utsatthet, det måste de väl göra?

Just så snäv är synen på icke-vita kulturproducenter fortfarande i Finland, menar Adrian Perera, som när en förläggare i en av bokens dikter ber jaget stryka några av de typiska ”blatte-dikterna”, för det finns redan två i Sverige som skriver sånt.

– Vit litteratur har olika genrer men ickevit litteratur reduceras till typer, säger han.

Vi dividerar en stund om ifall ”White monkey” skulle kunna definieras som politisk litteratur, nja menar Adrian Perera, han har framför allt velat berätta om något, inte agitera.

Men visst finns en önskan att påverka, med text.

– Jag är inte en så jättemodig människa så att skriva är mitt sätt att försöka göra något i världen. Jag skulle inte vilja stå på en barrikad och jag skulle inte vilja slåss fysiskt, men jag kanske har en förmåga att uttrycka mig i ord, så då gör jag det.