Lokalvårdaren Anne-Marie Medalen Paulsen har bara flisor kvar av sina framtänder. Ungefär som när ett skolbarn tappar sina mjölktänder, men som hon säger: ”Det är inte lika gulligt på en vuxen”.

Hon har levt med tandvärk och stora problem med sin tandhälsa i flera år. Men när hon sökte hjälp för sina problem stod det snart klart att det för henne handlade om (mar)drömsummor för att bli av med värken.

Första gången hon bad om en kostnadsberäkning landade prislappen på 60 000 kronor.

Nu – några år senare – har summan ökat till 97 000 kronor. En gigantisk summa pengar för vem som helst och en ekonomisk omöjlighet för Anne-Marie Medalen Paulsen.

Arbetet inleder en serie om tandhälsa. Tänder betyder på sätt och vis allt. Eller åtminstone dåliga tänder. I dåliga tänder sitter skam. Dåliga tänder kommer på en sekund att väcka samlade fördomar från människor du möter om vem du är och vad du har gjort.

När vi talar om tandhälsa ger vi de ökade klyftorna ett ansikte. För generellt sett blir svenskarnas tandhälsa bättre. Men de med lägst utbildning, sjuka, arbetslösa och invandrade hänger inte med i utvecklingen.

Finns inte ekonomin besöker man heller inte tandläkaren. Gapet växer därför.

Dålig tandhälsa går dessutom i arv. Redan i förskolan märks skillnaderna – trots att tandvården är gratis fram till den dag man fyller 21 år. Har föräldrarna dålig tandhälsa och inte besöker tandvården gäller i regel detsamma för barnen.

För första gången på länge har också karies bland förskolebarn ökat. Det är en illavarslande signal som borde uppmärksammas.

Den som tycker att välfärden ska vara för alla kommer snart också att komma till slutsatsen att tänder inte kan kosta som de gör i dag.

Yonna Waltersson

Den som tycker att välfärden ska vara för alla kommer snart också att komma till slutsatsen att tänder inte kan kosta som de gör i dag. Tandvård borde rimligtvis ingå i högkostnadsskyddet.

Men som LO:s välfärdsutredare Kjell Rautio konstaterar, det kräver att hela systemet ses över:

”På 90-talet avreglerades tandvården. Om vi inte återreglerar den riskerar en ökad subvention att rinna iväg i ökade vinstmarginaler eller bonussystem i stället för att gå till dem som har tandvårdsbehov”.

För att tandhälsa inte ska vara en klassfråga krävs alltså ett rejält omtag.