Det mest tydliga i Anna Kinberg Batras avgångstal på fredagsförmiddagen var att hon helt verkar sakna självinsikt om det fatala misstaget att söka stöd hos riksdagens enda öppet rasistiska parti, ett parti vars högsta företrädare ägnar sig åt ständiga utfall mot demokratin.

Så sorry, Anna Kinberg Batra, men i analysen av Moderaternas kris måste vi åter till det frapperande beslutet som togs när Moderaterna började söka stöd hos Sverigedemokraterna.

Visst kanske några moderater tycker att det är gräddan av partipolitiskt samarbete att sluta avtal med ett parti vars företrädare står och skriker könsord blandat med svordomar mot ensamkommande flyktingungdomar, men de flesta som tycker så har nog redan gått över till Sverigedemokraterna.

När Anna Kinberg Batra under presskonferensen inte bara säger att hon står fast vid samarbetsinviterna mot SD rent allmänt tycker att det alltid är rätt att söka stöd hos partier man inte sympatiserar med, blir hennes tankegångar än grumligare.

Visst är realpolitik till stor del att söka allianser, politiska kompromisser och stöd i enskilda frågor även bland partier man normalt inte sympatiserar med. Inte minst i det nuvarande kniviga parlamentariska läget är det viktigt att söka uppgörelser där sådana går att nå.

Men inte ens Moderaterna får blunda för Sverigedemokraternas djupt hatiska och antidemokratiska politiska fundament. Att lyfta ett parti som inte ställer upp på demokratins absoluta grund, alla människors lika värde, kan aldrig försvaras.

Det får aldrig bli rumsrent att samarbeta med totalitarismen.

Nu spekuleras hejvilt över vilka bundsförvanter som vänt Anna Kinberg Batra ryggen och vem som ska efterträda henne. Den viktigaste lärdomen av moderaternas kräftgång och stora tapp torde dock vara att nästa partiledare får börja driva moderat politik igen.

Det blir nog så svårt för nästa partiledare att övertyga svenska folket om nyttan av de redan etablerade moderata motsägelserna.

Till exempel påståendet att sänkta skatter för de allra rikaste skulle gynna någon annan än de allra rikaste, eller att mindre resurser till välfärden på något oklart vis skulle förbättra välfärden, eller att försämrade anställningsskydd och sänkta löner skulle vara utmärkt för de anställda, eller någon av de övriga moderata argument vi vant oss vid att höra.

Sådant kan vi alltid diskutera. Dessa frågor, som ytterst handlar om resursfördelningen i samhället, kan och bör politiken diskutera.

Men stäng dörren mot det parti som föraktar både människovärdet och demokratin.