Många Moderater bekräftar att partiledaren Anna Kinberg Batra möter ett allt större motstånd inom partiet.

Det är fullt förståeligt. Anna Kinberg Batra har vridit och vridit på Moderaternas självbild tills hela urverket har kapsejsat. Självbilden har nu fastnat i ett läge där många Moderater inte känner igen sig.

Här finns inte längre ”individens rätt mot stat och socialism”, i alla fall inte som första dogm. I stället förknippas Moderaterna mer med förakt mot flyktingar och hjälp till antidemokrater.

Men de moderater som förfäktat SD-åsikter har redan hoppat över till Sverigedemokraterna, och helt uppenbart har de inte lockats tillbaka av Anna Kinberg Batras utsträckta hand till Sverigedemokraterna.

Att öppna för att ta stöd av SD i riksdagsarbetet är därmed ett extremt tydligt misstag av Anna Kinberg Batra. Den närmast underdåniga hållning som moderaterna tvingats att anta gentemot SD är många moderater främmande inför.

Att Moderaternas partiledning signalerar att de haft ”givande samtal med Sverigedemokraterna” samtidigt som SD-anhängare brölar ut rasistiska vulgärargument mot människor från Syrien och Afghanistan, är bara pinsamt för ett parti som anser sig hylla demokratin.

När därutöver även Stockholmsmoderaterna vänder sig mot sin partiledare efter att partiet rasat i opinionen i både staden och länet är det tydligt att Anna Kinberg Batra nu genomlever sin största interna motgång någonsin.

Nu kunde man ju önska att Moderaternas missnöje med sin partiledare berodde på att de insett att kollektivt arbete och sammanhållning gynnar samhället mer än att ständigt bygga på ett klassamhälle med allt större klasskillnader.

Tyvärr är det inte så. Tron på de bättre bemedlades individuella skicklighet och rätt kommer även i framtiden att vara den starkaste drivkraften inom moderaterna, oavsett partiledare.

Men många moderater är tillräckligt kloka för inte vilja bröla i kapp med SD:s anhängare.