En del samtal stannar kvar hos en, säger Susanna Monaxios, som är 112-operatör vid SOS Alarm och en av dem du får tala med när du ringer larmnumret.

– Folk som gör saker de inte visste att de kunde. Hjärt- och lungräddning till exempel, som jag guidar dem igenom. Eller när någon lyckas släcka en brand i en papperskorg. Eller när barn föds och man är med över telefonen.

En del tunga samtal också, förstås, där hjälpen inte kommer i tid.

– Då får man tänka att jag gjorde mitt bästa.

Susanna Monaxios jobb är att ta reda på vilket hjälpbehov som finns och se till att den hjälpen kommer. Det kan vara polis, ambulans eller brandkår, men också till exempel sjöräddning eller jourhavande präst. Eller också rådgivning direkt per telefon, av henne själv eller en av sjuksköterskorna som också sitter i lokalen.

Hon kan också bli tvungen att tala om att det här inte är en nummerupplysning, eller att personen inte alls behöver en ambulans utan kan ringa taxi som alla andra. Okynnessamtalen är de värsta – de tar ju tid som kunde använts till att hjälpa nödställda.

Det här är det svåraste jobb hon har haft, säger hon. Det kräver så mycket av en som person.

– Det är svårt i början att släppa taget, lämna över till brandmännen eller ambulanspersonalen, och acceptera att nu har jag gjort min bit. Man vill stanna kvar och se hur det går.

– Det är som ett skådespel när man sitter och lyssnar, man skapar bilder i huvudet av det man får höra.

Att gå hem och prata om sin dag på jobbet går inte. Framför allt på grund av sekretessen, förstås, men också för att ingen utomstående riktigt förstår. Alltså pratar 112-personalen med varandra.

– Det blir en väldig kamratskap här. Det märks direkt när någon mår dåligt.

Varje dagpass avslutas också med ett slags debriefing, där de som jobbat pratar om vad de har varit med om. På natt- och helgpass blir det inte alltid så. Men det finns alltid möjlighet att tala med sin chef, direkt eller några dagar senare, om det är något de behöver hjälp att smälta.

Utskälld blir hon ofta, den som ringer är ju i en krissituation och tar lätt ut det på den som finns till hands. Hon har lärt sig att inte ta det personligt och att behålla lugnet. Ju lugnare hon svarar, desto lugnare blir personen i andra änden.

Om Susanna ­Monaxios

Gör: 112-operatör på SOS Alarm.

Ålder: 37 år.

År i yrket: 1 år, plus ett halvårs utbildning.

Bäst med jobbet: Att det är spännande, det händer hela tiden något oväntat. Och jag gillar att jobba skift.

Sämst med jobbet: Okynnesringningar, folk som ringer när de inte behöver. Det tar tid och energi.

Om jag inte vore 112-operatör: Då skulle jag jobba med något inom service.

Om 112-operatörer

Utbildning: Internutbildning sex månader. Bakgrund inom vården är inte nödvändigt.

Fackförbund: Unionen.

Lön: 24 000till 26 000 kronor i månaden.

Källor: SOS Alarm, Unionen