Jag fick ett namn och ett nummer i ett sms. Mannen bakom namnet skulle kunna ”lite engelska”. Jag lämnade flera meddelanden. Det var i början av september förra året, och Migrationsverket hade just börjat utfärda de första tillfälliga uppehållstillstånden sedan lagen hade trätt i kraft under sommaren. Vi ville följa en människa under de 13 månader som de flesta syrier kom att få stanna.

När mannen bakom numret, Marwan Arkawi, till slut ringde upp, visade han sig prata flytande engelska med stark amerikansk brytning. Han hade precis fått huvudrollen i en pjäs på Dramaten.

Av ren slump visade han sig dessutom vara en av dem som var med i en utställning om människor som flytt som fotograf Alexander Mahmoud, som också skulle fota för Arbetets del, arbetade med för Svenska institutets räkning. Och Marwan var på, även för vår artikelserie ”13 månader”. No problem, var hans mantra.

Han visade sig vara en citatmaskin. Han talar rakt, konkret och fyllt av innehåll. En dröm för en journalist.

Men han blir också svår för att han verkar så lätt. Vi har bestämt så många fika, luncher, intervjuer: ”vi kan bara hänga med när du ska till Migrationsverket, på klubb, SFI, träffa kompisar, till läkaren, när du inte gör någonting”. Yeah, no problem.

Sedan försvinner Marwan. Han kommer inte. Han slutar svara. Och så lika plötsligt, betyder no problem faktiskt att vi ses. Och så känns allt lätt igen. För mig och fotografen Alexander vill säga.

För Marwan var det nog aldrig problemfritt. Även den till synes starke blir påverkad av de små stora sakerna som följer en flykt.

Av att ha levt nära krig.

Av att lämna alla, precis alla, man känner och är nära.

Av att alltid behöva lita på främlingar.

Av att korsa en kontinent och ha pressen att fixa allt som de nära förväntar sig i ett land där man inte anses kunna någonting.

På det vanlig ungvuxen vilsenhet. Ensamheten. Och tiden som flyr. Vid ett tillfälle när vi ses är han uppspelt efter att ha videopratat med sin lillebror.

– Du skulle se min 11-årige brorsa, han har rakat en cool frisyr och har flickvän. Jag känner knappt igen honom!

– Men han måste ju vara 13 nu?

– Just det.

Jag tänker att det där glappet mellan tiden och de egna minnena kanske tär mest.

Marwan Arkawi kom till Sverige mitt i en politisk skärseld. Han kliver på Öresundståget en månad efter Stefan Löfvens tal på Medborgarplatsen i Stockholm där statsministern basunerar ut att ”Mitt Europa bygger inget murar! Vi hjälps åt när nöden är stor.”

Bara en månad efter att Marwan Arkawi tagit sina första steg på svensk mark förklarar samme statsminister att Sverige behöver ett andrum i flyktingmottagandet.

Rekordsnabbt fattas beslut om nya lagar, gränskontroller införs och EU sluter ett hårt kritiserat avtal med Turkiet som i stort sett stoppar flyktingar från att ta samma rutt som Marwan tog.

Regeringens plan var att få fler EU-länder att ta emot fler flyktingar. Det systemet har havererat när stater som Ungern är en del av unionen. Färre kommer visserligen till Sverige, men den så kallade flyktingströmmen har inte avtagit. Människor flyr bara längs längre och farligare vägar.

Ett halvår efter presskonferensen om andrummet, den 20 juli 2016, verkställs lagen om tillfälliga uppehållstillstånd. Marwan får sitt besked två veckor senare, det vill säga tillfälligt i stället för permanent.

Efter cirka ett års väntan på ett besked, får han 13 månader på sig att etablera sig i Sverige. Hans tid med tillstånd har till stor del inneburit mer rastlös väntan. På att bli placerad i en kommun, som är en förutsättning för ett boende som är en förutsättning för att bli inskriven i etableringsuppdraget och få komma igång med SFI.

För Marwan hann över halva tiden gå innan han fick en chans att komma in i samhället.

Och så fanns två jobbiga typer hela tiden där som ville dokumentera allt som händer i detta svajiga tillstånd.

Till slut vill han inte längre. Sista gången, i början av sommaren, får jag och Alexander Mahmoud åka till Köpenhamn för att få träffa honom. Där och då gör han slut. Han vill inte bli betraktad som en flykting som försöker ta sig in i ett samhälle längre. Han vill vara ifred. Vara en vanlig 24-åring. Och det verkar gå bäst hittills.

Om en månad har de 13 månaderna gått. Nu väntar han på ännu en intervju hos Migrationsverket för att få veta om han får ett fortsatt tillfälligt andrum här.