De strejkande sopåkarna har löner som undersköterskor bara kan drömma om, är andemeningen i en debattartikel i Aftonbladet av europaparlamentarikern Christofer Fjellner (M). Han tycker sopåkarnas strejk är en lyxstrejk och beskyller LO-förbundet Transport för flathet.

Att Fjellner plötsligt skulle springa till undersköterskornas försvar är naturligtvis inte syftet. Syftet är i stället att visa att arbetarklassens löner generellt bör hållas låga. Något rättvisepatos handlar det inte om. Som EU-parlamentariker har Fjellner en lön som större delen av svenska folket, både undersköterskor och sopåkare, bara kan drömma om. Fjellner använder alltså sin lön och position för att propagera för att andra människor ska få sänkt lön.

Men att Moderaterna gärna ställer sig på arbetsgivarna sida och vill sänka arbetsres löner är inget nytt. I så gott som varje mening som moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra uttalar om svensk arbetsmarknad finns kravet på sänkta löner för arbetare med.

Syftet är att tillvarata intressena för partiets kärnväljare. Här finns de höginkomsttagare som är beroende av en fortsatt ojämn inkomstfördelning för att bevara sina egna privilegier.

Därför måste sopåkares löner ned. Hur en sådan lönesänkarlinje försvaras är inte så noga, ibland försvaras den med att invandrare måste få jobb, ibland som Christofer Fjellner nu gör; genom att peka på yrken med ännu lägre löner.

Men i bakgrunden till hela konflikten ligger någonting betydligt allvarligare än att höginkomsttagare som Christofer Fjellner gnäller på att klassklyftorna är för små.

Det är att arbetsgivaren Reno Norden räknade in sänkta löner för sopåkarna när de nyligen vann upphandlingen om sophämtningen i stora delar av Stockholm.

Redan i budet för att få politiker och tjänstemän i Stockholm att nappa låg en generell lönesänkning genom att Reno Norden ville byta avtal för sopåkarna till ett avtal som innebar sänkta löner och som därmed är billigare för arbetsgivaren.

Senare har det också framkommit att Reno Norden är i det närmaste konkursfärdigt och att möjligheten att vinna upphandlingen i Stockholm var mycket viktig för företagets fortlevnad.

Och det är här lönesänkarfilosofin blir riktigt allvarlig, både för de anställda och för Sveriges ekonomi. Det går nämligen emot den grundläggande strategin för att bejaka svensk strukturomvandling. Den strategi som gjort att vi kunnat få både högre löner och starka och konkurrenskraftiga svenska företag.

Sverige ligger i dag på sjätte plats i konkurrenskraft i World Economic Forums ranking av världens länder. Där skulle vi aldrig vara om vi hade bejakat de företag som uppvisar sämst affärsmässig kompetens i stället för ekonomisk framgång och som baserar sin verksamhet på sänkta löner i stället för på högre effektivitet.

Att upphandlingskrav som kommunala politiker och tjänstemän ska ta ställning till måste baseras på kollektivavtal och dessutom stoppar företagens försök att byta avtal till ett billigare är därför av yttersta vikt inte bara för de arbetare som i annat fall får ta smällen för företagsägarnas inkompetens och för Moderaternas klasshat utan också för Sveriges hela ekonomi och konkurrenskraft.