Jag vill berätta för er hur det kan vara att vara där man inte vill vara.

Hur det är att gå igenom den process man aldrig önskar att någon ska behöva göra.

Hur det är att vara på sin arbetsplats som man har varit på sedan mer än 20 år tillbaka och se när den tynar bort i en långsam vandring mot döden.

Hur det är att jobba de sista månaderna i en fabrik under tiden som den läggs ner.

Det här är min högst personliga bild. Mitt sätt att uppleva det under min resa genom det.

För varje arbetskamrat och kollega som är där med mig, har sin egen bild av hur det är.

Eftersom jag är en av ”dom där fackliga” på min arbetsplats så var jag en av dem som visste mest om hur vinden blåste i processen.

Vad de som bestämde egentligen ville göra med vår fabrik.

Jag var den som var med och slogs och förhandlade och försökte på alla sätt att undvika slutet.

Men vår ekonomiska situation var alldeles för tuff så resultatet var oundvikligt.

Det här valde vi att berätta för varje arbetare som ville höra vår historia samma dag som företaget gick ut med informationen att vi skulle läggas ner.

Vi ville berätta vad vi hade gjort så våra medlemmar skulle förstå vad vi hade kämpat med under alla dagar när vi bara var borta hela tiden.

Jag hade förväntat mig mycket mothugg, många elaka kommentarer att ”vi inte hade gjort någonting” eller att ”facket är ändå inte till någon nytta”.

Jag väntade mig det mesta men jag ville ändå att vi skulle ge dem vår version av vad som hände.

Jag har aldrig känt en sån kärlek i ett rum, som den dagen.

Jag hade förväntat mig nästan vad som helst, men inte att känna den gemenskapen från samtliga som stod där i rummet i samma läge som mig.

Vi hade alla fått vår framtid jämnad med marken så nu spelar inga gamla gräl längre någon roll.

Den eftermiddagen kommer jag alltid att bära med mig som en av mitt livs stora upplevelser, även om det var i ett oerhört tragiskt ögonblick.

Den allra första tiden efter beskedet var chock.

Alla bearbetar, eller bearbetar inte alls, ett sånt här besked på sitt eget sätt.

Vissa kan inte ta in det hur mycket vi än hade haft det på känn sedan lång tid tillbaka.

Det är klart att många hade hoppet kvar ända till sista stund innan orden att vi ska stänga faktiskt uttalades.

Men oavsett vilket är det de där orden man aldrig vill höra om vår egen arbetsplats. Våra jobb. Våra liv.

Vi är inte den första fabriken som stänger. Och vi är inte den sista.

Så sa den siste arbetaren från Findusfabriken i Bjuv på klingande skånska på kongressen i maj.

Han har så rätt. Vi är också precis där han är. Vi kommer bli dem som försvann, precis som han.

Jag tror att de flesta klarade den första tiden ganska hyfsat. Dels eftersom det av vår fabrik ska återstå en liten del och i början visste ingen hur stor denna del skulle bli eller vilka som skulle ingå i den. Så många av oss, kanske till och med de allra flesta, hade väl ett litet hopp om att vi skulle bli dem som var dessa människor. Även om var och en av oss innerst inne visste och förstod att givetvis var inte majoriteten av oss dessa personer, med tanke på att antalet personer som skulle bli kvar definitivt inte var majoriteten.

Vi jobbade på, funderade och spekulerade. Vad blir det av oss? Vilka blir kvar? Hur väljs man ut? Hur blir det att vara kvar? Hur blir det att få gå? Vad händer med mig? Vad händer med dig? Oändligt många frågor och väldigt få svar.

Så kom dagarna när vi skulle få veta vem som blir kvar och vem som får gå. Sorg för så många, jubel för några få. Tre dagar tog det för samtliga av våra anställda att skriva under sina uppsägningsbesked. Det var fruktansvärt. Hur förberedd man än är, går det inte att föreställa sig känslan att skriva på pappret som slår undan benen för den trygghet man befunnit sig och hela sin tillvaro i under nästan hela sitt vuxna liv. Att vara med som fackligt stöd när vänner och kollegor som gett hela sitt liv till företaget och arbetat klanderfritt i mer än 40 år bara får sparken som tack och inte en krona utöver vad företaget måste betala, var vidrigt. Det absolut sista uppdraget man tror att man ska behöva vara med om, när man tänker att man kanske ska engagera sig fackligt.

Absolut finns det flera hos oss som bara tar det här beskedet som sitt livs stora möjlighet. Äntligen får vi göra det vi borde göra, i stället för att vara kvar här. Det är sant och det är så man måste se det. Det finns inga fasta jobb i vårt samhälle längre, för ingen vet längre hur länge företagen består. Det här är den verklighet vi lever i och måste acceptera som den är. Det finns bara en väg och den leder framåt. Att fastna i om eller varför eller varför inte, hjälper ingen. Det är vars och ens ansvar att ta tag i sin egen resa, och att tänka bakåt gör inte att man kommer framåt.

Men det är inte så lätt. Vi har ingen utbildning. Det finns inga jobb där våra erfarenheter behövs. De flesta av oss började på vårt outbildade jobb direkt efter gymnasiet för många, många år sedan. Vissa har inte gått gymnasiet heller. Vi har ingen att skylla på förutom oss själva, men inte är det lätt, inte. Att höra omgivningen säga att ”jag tror det kommer ordna sig för er” eller ”det är tur att ni kommer ut nu när arbetsmarknaden ser så god ut” är ingen tröst. Det är provocerande. Det är att inte förstå eller bry sig om verkligheten som den ser ut för oss. Hur kommer det att ordna sig? På vilket sätt? Vilka jobb är det vi ska ta? Är det heltidsjobb med schyssta villkor, bra arbetsmiljö och en skälig lön som det vi kommer ifrån? Knappast, fru arbetsmarknadsminister! Några av oss som slutar nu är unga med framtiden för sig. Det ordnar sig för den som gör sig själv till sin egen lyckas smed. Men det är långtifrån alla som är unga…

Vi är inte den första fabriken som stänger. Och vi är inte den sista. Vi är inte de enda som livet gungar till för. Med de stora händelserna kommer de många känslorna. Det är inte bara ett jobb vi inte längre kommer ha, det här är hela vår trygghet som vi känt till den i större delen av vårt liv. Det påverkar hela vårt väsen. Den allra viktigaste och största frågan är ändå ekonomin. Hur kommer man kunna få ihop det? Men det är så mycket mer än så. Alla arbetskamrater som man spenderat så många timmar med och haft olika slags relationer med under så många år som bara är borta en dag. Alla rutiner man har byggt upp kring sina arbetstider och sin väg till och från arbetsplatsen. Vi har jobbat för att kunna leva som vi vill men nu får vi inte jobba kvar där längre.

Kärlek och hat. Fiende blir vän. Också vänner som blir fiender när fasaden rämnar och det sociala spelet inte längre behöver spelas. Vi har alla känslorna på en och samma gång. Skilsmässor och förhållanden avlöser varandra, med varandra på vårt jobb denna sommar. Relationer och känslor som styr som ingen visste fanns visar sig från alla möjliga håll. Om bageriet hade stått kvar, hade vi haft alla dessa känslor då? Det finns det ingen som kan svara på.

Det värsta är ändå att försöka hitta motivationen att orka jobba varje dag fram till slutet, när slutet nu än blir. Vi har ett datum när vi stänger men förhoppningsvis har många av oss hittat en ny framtid långt innan dess. Arbetsuppgifter som varit meningsfulla i större delen av våra liv känns nu meningslösa. Det finns ingen större mening för oss att arbeta för våra jobb behövs ju inte längre. Åtminstone är det så det känns, även om det finns bättre och sämre stunder. Det är en oerhört destruktiv miljö att befinna sig i där det är svårt att känna glädje en dag, när det alltid finns någon arbetskamrat som inte är på samma del av kriskurvan som man själv just då. För det går upp och ner, hela tiden. Alla är på sin nivå och är i sin del av resan bort från fabriken som ingen ville lämna. Det är tur att vi har varandra. Det är okej att inte må bra, det säger alla. Vi får stöd och hjälp från dem som har utbildats för att hjälpa om vi vill. Det är tacksamt i den otacksamma tillvaron vi befinner oss i.

Jag är inte längre där. Jag är någon annanstans i min mentala resa även om jag fysiskt fortfarande jobbar kvar. Det jag lägger min kraft och motivation till är för min plan A, min plan B och min plan C för vad jag vill ska ske med mitt liv. Och jag har början till ett jobb som väntar på mig den dagen jag slutar om jag vill ha det. Det gör mig någorlunda trygg, även om det inte är jobbet jag trodde att jag ville ha som jag får i så fall. Men ett jobb är ett jobb och det kan man inte förakta i dessa tider. Dock har jag bestämt mig för att det här ska bli mitt livs chans till att göra det jag borde ha gjort för länge sedan. Fundera ut vad jag vill med mitt liv och styra kosan ditåt. Se till att den där underskriften var det bästa som kunde hända mig, även om det inte kändes så den dagen.

Vi är inte den första fabriken som stänger. Och vi är inte den sista.