Sverige står inför ett vägskäl när det gäller medmänsklighet, solidaritet och respekten för intentionerna i FN:s deklarationer om mänskliga fri- och rättigheter. En direkt avgörande fråga är hur vi den närmaste framtiden väljer att hantera våra ensamkommande barn- och ungdomar från Afghanistan.

Sveriges regering har avgörandet i sin hand, men konsekvenserna kommer att bäras av tiotusentals unga människor, som i dag slits sönder av oro, skräck och dödsångest i väntan på att få leva här i landet eller skickas till dödens inferno.

Inget sker av en slump. Vi väljer om vi vill göra det som är rätt eller ej. Oavsett vilken väg vi väljer och vilka beslutsfattare vi väljer att vara, skall historien döma oss. Vi som skriver denna artikel har två vitt skilda bakgrunder och politiska plattformar, den frikyrkliga miljön och Kristdemokraterna, respektive den fackliga världen och socialdemokratin.

Vi har ofta stått på olika sidor i den samhällspolitiska debatten och tonläget har varit högt och språkbruket hårt utifrån våra olika ideologiska uppfattningar. Men i dessa kritiska tider förenas vi kring en av vår tids absolut viktigaste frågor, rätten för våra asylsökande unga att få leva. Rätten till amnesti.

Afghanistan är utan tvekan ett av världens absolut farligaste länder att leva i. Regeringen i Kabul är korrumperad, rasismen frodas och de utsatta minoritetsgrupperna lider ont. Inbördeskrig sliter sönder landet sedan 35 år tillbaka och talibanerna har i dagsläget kontroll över mer än hälften av landets provinser och de är på frammarsch. Deras terrorvälde sprider skräck, död och kaos. Terrorattackerna avlöser varandra och skördar människoliv i mycket stor omfattning, vilket media knappt orkar rapportera om längre. Svenska medborgare avråds från att resa till Afghanistan. Det är alldeles för farligt och statliga tjänstemän som vistas där korta perioder lämnar aldrig eller ytterst sällan ambassadområdet som vaktas av tungt beväpnad militär. Till detta dödens inferno vill regeringen skicka våra ensamkommande barn och ungdomar. Nej säger vi!

De barn och ungdomar som fruktar att skickas till Afghanistan har all anledning att vara rädda. Det vet vi, det vet Migrationsverket och det vet Sveriges migrationsminister Morgan Johansson (S). Ändå backar de inte från beslutet om deportationerna till Afghanistan, ett land som många av de asylsökande inte ens varit i då de är födda i något av grannländerna.

Skickas de till Kabul har de oftast ingen familj, släkt eller vänner som väntar på dem. De är helt utlämnade åt sitt eget öde. Naturligtvis kommer många att försöka rekrytera dem. Med eller utan tvång. Talibanerna, regeringstrupperna, IS, eller någon av de andra väpnade grupperna som finns på plats. Många unga kommer att tvingas döda, eller dödas.

Vetskapen om vad som väntar får många barn- och ungdomar att må psykiskt illa vilket resulterat i svår ångest, självskadebeteende och många medialt uppmärksammade fall av självmord. Det måste få ett slut. Sverige är fortfarande ett av världens mest framgångsrika och välmående länder. Naturligtvis har vi kapacitet att skydda dessa unga som redan går i svensk skola, deltar i vårt föreningsliv och socialt börjat bli en del av samhället. Vi anser att det enda rättfärdiga Sverige kan och bör göra i dagsläget är att utfärda amnesti åt de barn och ungdomar som kom 2015. Nu!

Krister Kronlid (S)
Magnus Jacobsson (KD)