LÄS OCKSÅ Fick LO-förbunden igenom sin låglönesatsning – Arbetet reder ut

Metalltråd, staket, rördetaljer, butiksinredningar, laddstolpar till elbilar. Verkstadsföretagen kring Gnosjö gör allt man kan tänka sig.

Under våren har många av dem klarat av årets löneförhandlingar. Av historiska skäl är lönerna i området låga. Gnosjöföretagen har kunnat rekrytera arbetskraft ändå.

Det gör dem intressanta för den som vill förstå årets avtalsrörelse, där LO-förbunden slagits hårt för extra löneökningar i branscher och företag med låga löner.

Det centrala avtal som Gnosjöföretagen har att följa är det så kallade teknikavtalet, ett avtal som också fungerar som riktmärke för resten av arbetsmarknaden. Enligt avtalet ska en pott bildas om 1,8 procent av månadslönerna för arbetarna vid varje verkstad.

Med ett viktigt tillägg: Den lägsta månadslön som används vid beräkningen ska vara 24 000 kronor.

– Där jag har förhandlat har omkring 80 procent av de anställda löner under 24 000, säger Besim Matoshi, ordförande för IF Metalls avdelning 40 Västbo-Östbo, som har hjälpt till med löneförhandlingarna på en rad företag med mellan 15 och 50 anställda.

Att löner under 24 000 kronor räknas som om de vore 24 000 kronor blåser upp underlaget för löne-ökningar. Potten blir då lite större än den annars skulle ha blivit. Vid de företag där Besim Matoshi har förhandlat har det bidragit till att löneökningarna landat på 2,3 – 2,4 procent i stället för 1,8 procent.

– Vi har fått lite mer pengar att fördela. I de lokala förhandlingarna har vi utnyttjat det för att justera de riktigt låga lönerna. Igår var jag på ett företag där en anställd med 22 200 i månadslön fick 150 kronor extra tack vare satsningen, säger Besim Matoshi.

Det har inte varit alltför svårt att få med sig arbetsgivarna på den linjen, enligt avdelningsordföranden. För om de inte höjer lönerna för de lägst avlönade i år, så genererar de mer ”extrapengar” till potten nästa år. Då ligger nämligen gränsen för låglönesatsningen högre, vid 24 528 kronor. Sådant förstår småländska företagare.

I reda kronor är låglönesatsningen liten. För varje lågavlönad blir det på sin höjd 30–40 kronor mer till potten. Men de extra kronorna har stort symbolvärde.

Vänd på mobilen för att lättare starta spelaren.

Den stora tvistefrågan i årets avtalsrörelse har varit om ”märket” är löneökningar på 6,5 procent under en treårsperiod plus låg-löne-satsning. Arbetsgivarna, främst Almega och Visita, har sagt nej. De ser 6,5 procent som en absolut kostnadsgräns. Varje tusendel av procent utöver den gränsen måste betalas med försämringar i arbetstidsregler eller något annat.

De extra kronorna till arbetarna i Gnosjö tycks bekräfta fackets linje att låglönesatsningen ska ske utanför 6,5-procentsramen. Teknikavtalet är i år ovanligt tunt och lättläst. Ingenstans i avtalet går det att hitta någon ”betalning” för låglönesatsningen.

Därmed är Gnosjöarbetarnas extrapengar också ett inlägg i den större diskussionen om hur lönerna i Sverige ska sättas. Med ett märke som är lite töjbart tillmötesgår IF Metall i någon mån kritiker i LO-familjen som anser att normeringen är för rigid, och att en del grupper måste kunna få större löneökningar än industriarbetarna.

– Det var aldrig meningen att man inte ska kunna ändra relativlöner, säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä. Världen var inte perfekt 1997. Märket ska visa hur mycket löneökningar vi tål, men det är sjukt som det är nu när man sitter och räknar hundradelar.

Så var det inte de tio första åren med Industriavtalet, säger flera LO-förbund. Arbetarna i livs-medels-industrin är ett exempel. De tjänade mindre än arbetare i genomsnitt, men fick under flera år lite större löneökningar, så att de nu ligger på LO-snittet.

– Det var fullt accepterat, säger Livs tidigare avtalssekreterare Gerald Lindberg.

Veli-Pekka Säikkälä anger ett bestämt år då det började ”spåra ur”: 2007.

– Då uppfanns jämställdhetspotterna. Varje avtalsområde kunde kräva en extra pott utifrån procentandelen kvinnor på området. Facken kom med en exakt räkning till arbetsgivarna. I nästa förhandling gjorde Svenskt Näringsliv samma sak, fast åt andra hållet. De räknade på hundradelen vad allt som låg utöver märket skulle bytas mot.

Vänd på mobilen för att lättare starta spelaren.

Anders Weihe, förhandlingschef vid Teknikföretagen, ger samma bild, och tillägger:

– Att sedan räkna ner tiondels procent, eller hundradels – det går inte. De byten vi gör med IF Metall är inte så exakt neutrala. Det får jämna ut sig i det längre loppet.

LO-förbunden anser alltså att de i år har tagit ett viktigt steg mot ett flexiblare märke.

– Industrinormeringen är bra, men den måste tåla att det görs satsningar på vissa områden, säger Gerald Lindberg. Det är en viktig princip vi har satt i år: Det går att förflytta sig inom industriavtalets ram.

Den lokala löneglidningen är i dag obefintlig, tillägger Gerald Lindberg.

– Om det då inte finns flexibilitet i de centrala uppgörelserna kommer det här att braka samman. Det inser även arbetsgivarna.

Per Persson, avtalssekreterare i HRF, instämmer:

– Metoden är lyckad. Sedan går det förstås sakta att jämna ut på det här sättet. Det går inte under en avtalsperiod. Takten får vi fundera på framöver.

Arbetsgivarna står fast vid beskrivningen att alla avtal som slutits ökar kostnaderna med 6,5 procent på tre år. Men den som lyssnar hör nyanser. Anders Weihe säger:

– Man kan inte hantera ett så centraliserat system som vårt om det ska vara vakuumförslutet, kranen får inte dras åt så hårt. Man kan inte heller ha den så öppen att det rinner. Men kranen måste kanske kunna droppa lite.