– Samma berättelser återkommer, att komma med tomma händer och få arbeta sig fram, säger Susanna Alakoski om dem som lämnat sitt land. Foto: Linus Sundahl-Djerf

Genom världshistorien har människor förflyttat sig över land och hav, över nationsgränser. Susanna Alakoskis pjäs Laina och fåglarna speglar en av vår tids mest laddade frågor. 

Susanna Alakoski är van att resa, vara i rörelse. Snart ska hon ta tåget vidare, från centralstationen i Stockholm, där vi träffas för en intervju. Som barn lämnade hon tillsammans med familjen Finland för Sverige, efter andra världskriget.

Laina och fåglarna, som snart har premiär på Scenkonst Sörmland, handlar om människor som likt henne själv har brutit upp.

Mitt under intervjun kommer det, symboliskt nog, inflygande en duva i kaféet, där vi slagit oss ned. Gång på gång flaxar den in i en glasvägg, innan den slutligen hittar en väg ut.

– Fåglar flyger över gränser och länder. Vilken nationalitet har de, egentligen? Det finns flyttfåglar och flyttmänniskor …

Att tillhöra en nation tycks lika oviktigt för henne som för fåglarna, hon beskriver sig som internationell.

– Man kan höra hemma på många platser. Människor är människor överallt i världen.

Susanna Alakoski ger ett chosefritt, öppet och engagerat intryck. Drivkraften i hennes skrivande är att skapa en angelägen och intressant berättelse. Hennes författarskap är tematiskt sammanhållet och rör sig i stort kring klass, kön och etnicitet. Genombrottet kom med barndoms- och klasskildringen Svinalängorna.

Hon säger sig inte göra anspråk på att skriva fram någon sanning, däremot är hon noga med att vara trogen sina erfarenheter. Det är dem hon använder och pjässkrivandet lossnade inte förrän hon bestämde sig för att skriva om den finska invandrargruppen, som hon själv tillhör.

Scenkonst Sörmland hade bett om en pjäs som ligger i tiden, gärna på temat invandring och migration, och i samarbete med regissören Michaela Granit.

– Jag tyckte det var svårt att tacka ja av skälet att tonläget kring migrationsfrågor är så högt, så många ondgör sig. Ämnet är alarmerande och jag undrade vad jag skulle ha att säga som inte alla andra redan skriker om. Jag saknar berättelser som komplicerar ämnet och som inger hopp, säger hon.

Under efterforskningsarbetet blev det tydligt för henne att den diskriminering som finländare har känt av tidigare inte har försvunnit, den har bara flyttats till andra grupper.

– Man använde samma fraser om invandrare då som man använder nu. Det är nästan skrattretande.

Hon känner sig besläktad med alla invandrargrupper, genom alla epoker:

– Samma berättelser återkommer, att komma med tomma händer och få arbeta sig fram, skapa sig ett liv. Har man en gång lämnat sitt land så lever man i en rotlöshet.

Susanna Alakoskis förhoppning är att föreställningen ska få publiken att fundera, se historiska sammanhang. Hon hoppas skapa lite större förståelse. I berättelsens centrum står ett syskonpar i ”en helt vanlig arbetarfamilj” från Finland. De två systrarna drar inte jämnt. Laina har gjort en klassresa och funderat mycket på sin invandrarbakgrund medan Linda är fientligt inställd till invandrare, trots sin bakgrund.

– De har väldigt olika upplevelser av vad deras historia har betytt och det påverkar deras syn på nutiden.

I rollgalleriet ingår det bland annat en italienare, ett tyskt hembiträde, en kvinna som flytt från Irak och en närmast mytisk gestalt, en vandrare.

– Det var viktigt för mig att skildra ett tusenårigt perspektiv i pjäsen och då dök den här vandraren upp, som är själva berättaren. Han är dömd av Oden att osaligt vandra genom världshistorien tills han lyckas skapa fred på jorden.

Pjäsen kom under skrivandet att mer och mer handla om krig och fred.

– Kriget är ofta roten till det onda och anledningen till att människor tvingas fly.

I sin självbiografiska bok April i anhörigsverige berättar Susanna Alakoski om vad det innebär att vara anhörig till missbrukare och hur en bottenlös sorg kom ikapp henne. Hon grät i ett och ett halvt år. Men i dag lever hon det liv hon önskar.

– Jag är så glad över att jag kan vara verksam som författare.

Lika lycklig är hon över sin familj.

– Familjen blev min andra chans i livet, att kunna skapa den trygghet som jag själv inte fick som barn. Jag är lyckligt gift och har lyckats leva i en lång relation.

De tre barnen har flyttat hemifrån, vilket innebär mer skrivtid. Det var inte lätt under småbarnsåren, konstaterar hon, eftersom hon inte har haft föräldrar eller släktingar som kunnat backa upp.

– Att ha rott iland familjelivet ändå, det känns som en olympisk seger. Det sociala arvet är brutet.

Birgitta Haglund

Tre frågor till Michaela Granit

Du står som konceptuell medarbetare till Laina och fåglarna. Vad betyder det?
– Jag jobbar med den konceptuella idén, med dramaturgi och textens utveckling, jag är Susannas bollplank och har varit med från start.

Vad har du tagit fasta på i texterna?
– Att människan alltid har varit i ständig rörelse eller på flykt. Det kommer speglas i föreställningen både rumsligt och dramaturgiskt, i hur berättelserna kommer och går och flätas in i varandra.

Hur ger du texterna kropp?
– I min regi har jag alltid utforskat rummet, rörelsen i rummet och det visuella. Jag kommer använda projektioner där man känner av krigets närhet, flykten, olika minnesbilder. Dessutom har jag jobbat med nyskriven musik, av Jukka Rintamäki, som bär spår av flera olika kulturer.

Laina och fåglarna

Laina och fåglarna av Susanna Alakoski har urpremiär på Scenkonst Sörmland i Eskilstuna den 23 mars och turnerar i Södermanland under våren. Den spelas på Unga Klara i Stockholm, i Västmanland och i Finland. Michaela Granit regisserar. Hon och Susanna Alakoski har tidigare samarbetat i Lyckliga slut (som de skrev tillsammans) och i teaterproduktionen av Svinalängorna.