Foto: Markus Gårder

Foto: Markus Gårder

Innan föreställningen börjar hörs musik och sång i Folkoperans foajé. Det är den sorgsna ”Ederlezi”, en romsk folksång från Balkan vars toner inte minst känns igen från Emir Kusturicas film Zigenarnas tid. Det är stämningsskapande.

Förklädd gud är en älskad musikalisk och poetisk klassiker som framfördes första gången 1940, och handlar om guden Apollon som tvingades leva på jorden som en fattig man, men utan människans vetskap.

Hjalmar Gullberg hade sett förföljelsen av judarna i Berlin på 1930-talet, vilket blev upprinnelsen till lyriksviten. Det är inte svårt att se den röda tråden från då till nu.

Romerna vi passerar dagligen avhumaniseras, enkelt. Det är bara att undvika deras bedjande blickar: ”Se mig. Jag är som du”. Det är omöjligt att göra på Folkoperan. De åtta medverkande romerna tvingar publiken att se dem, både från scenen och från närbildsintervjuerna som projiceras i storbild och varvas med körsång och Astrid Assefas fina recitation.

Att romerna och körmedlemmarna byter skor med varandra, dansar med varandra, ställer sig på rad vid scenkanten och kupar handen om hjärtat och riktar sitt innersta mot publiken, kan måhända vara övertydligt, men det träffar helt rätt.

Förklädd gud är en berörande uppmaning att inte glömma vad medkänsla och medmänsklighet är. Att våga möta en blick.

Scenkonst/Musik

Förklädd gud

Verk med musik av Lars-Erik Larsson och Lelo Nika, text av Hjalmar Gullberg.

Regi: Malin Stenberg, dirigent Marie Rosenmir

Folkoperan, Stockholm