NYMartin-K-webbledartopp

LEDARE SPECIAL. Vi återupplever 2010. Sjukförsäkringens och LSS nya riktlinjer stänger ute de mest behövande och förvandlar en nödvändig lag till en inhuman utsorteringsmekanism. Regeringen och ansvariga ministrar måste kalla till krismöte för att återskapa en värdig och rättvis lagstiftning, skriver Arbetets politiska redaktör Martin Klepke i denna Ledare Special.

 

Sedan länge hade hon gått ned till 80 procent i arbetstid på fritidshemmet. Det funkade bra, eller hade åtminstone fungerat bra, fram tills i våras då hon fick cancerbeskedet. I dag har hon gått igenom en tuff cancerbehandling och går just nu igenom en stark östrogenbehandling för att påskynda menopausen.

Hon är en ensamstående mamma och bor tillsammans med sin dotter som har en allvarlig intellektuell funktionsnedsättning.

Och nu i höst gick det inte längre. Den tuffa cancerbehandlingen, den tuffa livssituationen, östrogenbehandlingen som ofta leder till depression och ångest.

Hennes läkare sjukskrev henne på halvtid i två månader. Mer ville hon inte själv. Hon var rädd för att tappa kontakten med jobbet, så med 40 procent ville hon försöka stå kvar i arbetslivet. Men snart därpå nåddes hon av beskedet. I Försäkringskassan ögon var hon inte sjuk. Läkarens sjukintyg underkändes. Hon skulle inte få ett öre.

Är detta ett uttryck för den solidariska linjen om alla människors lika värde och alla människors rätt att vara sjuk utan att, som på Alliansregeringens tid, piskas till jobb eller i de flesta fall till fortsatt sjukdom utan ersättning.

Hon tvingades välja det senare alternativet.

– Jag har lite fonder. De räcker en liten bit, säger hon.

En cancersjuk ensamstående mamma på ett fritids vars dotter har en grav intellektuell funktionsnedsättning får alltså återigen bekosta sin sjukfrånvaro själv.

Minns våren 2010. Sverige skulle snart gå till val och effekterna av Alliansens politik på sjukförsäkringsområdet blev allt tydligare. De sjuka skulle inte längre betraktas som sjuka. ”Rehabiliteringskedjan” kallades i stället vägen tillbaka till arbetslivet. Som sista länk i kedjan skulle de sjukas arbetsförmåga prövas mot hela arbetsmarknaden och om det någonstans fanns ett jobb som de skulle kunna utföra trots sina sjukdomar skulle sjukersättningen utebli, oavsett om de sjuka kunde få detta enda jobb eller inte.

Socialdemokraterna klagade. I TV framträdde människor med livshotande sjukdomar som fick sina sjukskrivningar underkända för att någon tjänsteman på Försäkringskassan tyckt sig hitta något jobb någonstans på arbetsmarknaden som den sjuke skulle kunna utföra trots sin sjukdom. Cancersjuka i livets slutskede ombads komma in med intyg om hur lång tid de beräknades leva för att Försäkringskassan skulle avgöra om de skulle få någon ersättning eller inte.

Nu är Försäkringskassan på väg att få samma Stasibefogenheter i den nya regeringens ambition att minska sjukskrivningarna. Försäkringskassans nya riktlinjer är att kräva mer dokumentation och mer utförliga sjukintyg för att godkänna dem. Enligt Sveriges Radio Ekots granskning har det lett till att 14 000 personer fick sin sjukpenning indragen under årets första nio månader. Det är en fördubbling jämfört med 2015.

Enligt en ny rapport från Företagsläkarföreningen anser läkarna att två av tre krav på kompletterande sjukintyg som Försäkringskassan skickar ut enligt de nya riktlinjerna felaktigt ifrågasätter läkarnas sjukskrivningar.

Också när det gäller personlig assistans har Försäkringskassan ett tydligt direktiv från regeringen att bryta utvecklingen av antalet beviljade assistanstimmar, även om ansvarig minister, barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér, efter kritik förtydligade uppdraget till att inte gälla minskat antal timmar för personer som har rätt till dem.

Tyvärr är det en ordalydelse som inte lär ändra på någonting alls i Försäkringskassans bedömning. Det grundläggande uppdraget står ju fast.

Vi återupplever 2010. Till viss del har vi hamnat där genom att Försäkringskassan tolkar sina nya riktlinjer som fan tolkar bibeln. Så till exempel när Försäkringskassan gör en orimligt hård tolkning av en dom som slår fast att massage inte ska berättiga till personlig assistans.

Försäkringskassan tolkar det som att personlig assistans inte heller ska beviljas för människor som är beroende av hjälp vid sondmatning. Denna tolkning gör att föräldrar får gå ned i arbetstid för att se till att barnen får mat vilket naturligtvis knappast gynnar sysselsättning eller tillväxt.

Men slutansvaret är politiskt. Då duger det inte att som Åsa Regnér säga att “Det härrör faktiskt från domar och inte från någonting som regeringen har beslutat vad gäller egenvård och tolkning av grundläggande behov”. (Aktuellt den 28 oktober).

I stället vill vi ha en socialdemokratisk minister som säger vad regeringen tänker göra för att få stopp på denna skeva tolkning, förslagsvis genom att ändra på riktlinjerna och göra klart för Försäkringskassan vad det är som gäller.

När det gäller sjukskrivningarna finns ett känt men egendomligt historiskt mönster. Det är att sjukförsäkringen har gått i vågor, oavsett politisk majoritet i riksdag och regering. Lite då och då har politiker lovat hårda tag och kraftigt sänkta sjuktal och genomfört reformer. Ofta har det gått ut över cancersjuka och de allra mest utsatta som behöver personlig assistens för att kunna leva ett liv som andra tar för givet.

Med en rödgrön regering hade många hoppats att bryta detta förlopp av upp- och nedgångar i sjukskrivningstalen genom att vi skulle få se ordentliga satsningar på rehabilitering, utbyggd och solidariskt skattefinansierad sjukvård och omsorg, mer förebyggande arbete, mer resurser till företagshälsovården och ett kraftigt utbyggt fokus på såväl fysisk som psykosocial arbetsmiljö.

Flera vällovliga steg har också tagits på denna väg, bland annat genom arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons reformpaket för en bättre arbetsmiljö som presenterades i våras.

Till det kommer socialförsäkringsminister Annika Strandhälls ultimatum där hon hotat med tvingande lagar om inte arbetsmarknadens parter själva finner vägar till att bryta sjukskrivningstalen, ett ultimatum som lett fram till långtgående samarbete för friskare arbetsplatser.

Men vad händer med regeringens syn på de mest utsatta?

Här verkar regeringen vilja komplettera sina utmärkta satsningar på bättre arbetsmiljö, mer förebyggande arbete och god rehabilitering med klara försämringar.

Det är en linje som bryter mot den övriga politiken. Att säga nej till den cancersjuka ensamstående mamman med ett utvecklingsstört barn som för ett par månader inte orkar längre, eller säga nej till personlig assistens som tvingar anhöriga bort från arbetsmarknaden är både inhumana och ineffektiva vägar att minska sjukskrivningstalen.

Kalla till krismöte om de nya riktlinjerna och hur Försäkringskassans tolkningar av dem slår. Vi behöver inte ett nytt 2010.

Ylva Johansson, Åsa Regnér och Annika Strandhäll. Foto: TT