Listan på samhällen – stora som små – som har växt fram i symbios med ett dominerande företag kan göras lång. Kommuner har applåderat växande antal arbetstillfällen, byggt vägar, skolor, hus. Döpt gator till saker som Bruksgatan, Fabriksvägen och Stålgatan. Också företagen har haft en strategisk omsorg om personal och samhällen.

Från 1950-talet och framåt stärktes svensk industri och företagen letade systematiskt arbetskraft utanför landets gränser, vilket påverkade livet för hundratusentals människor.

Företagen sitter på trumfen som får människor att flytta, slå rot, bygga sina liv: arbete och inkomst.

Men ingenting varar för evigt. Industrisamhället är i förändring, vilket Statens konstråd lyfter i en fortlöpande serie, bland annat genom en film från Diamantfabriken, ”det nya bruket”, i Robertsfors.

Under de närmaste veckorna djupdyker Inblick i livet kring fabrikerna. Vi börjar i Surahammar, som nu är ett finskt förvaltningsområde, en konkret följd av brukets finländska värvningar. Sedan fortsätter vi till Robertsfors, där de irländska ägarna till Diamantfabriken sagt tack och hej. Vi gör en avstickare till Berlin, där elektronikjätten Siemens format en hel stadsdel.

Och så ställer vi frågan: Hur bör den moderna bruksorten se ut?

LÄS OCKSÅ Fabriksliv del 1: ”Vi blev dom andra – finnjävlarna”