Trump utnyttjar förlorarmentaliteten
Michael Moore. Foto: Andy Kropa/Invision
Uppfostrad till att aldrig tåla ett nederlag, aldrig ge upp och att alltid tro på sitt namns makt är det inte konstigt att Donald Trump har tagit sig till presidentposten. Han är vinnaren som utnyttjat sina väljares förloraridentitet.
USA:s nästa president Donald Trump och hans väljare har något fundamentalt gemensamt: hatet mot eliten och elitens hat mot dem.
I dokumentärfilmaren Michael Moores underhållande scenshow från oktober i år, Jag älskar Donald Trump – Michael Moore in Trumpland sammanfattar Moore Trumps framgångar med att det är ett stort långfinger från väljarna till hela det amerikanska etablissemanget:
”Han säger rätt saker till de drabbade. Det är därför alla namnlösa, bortglömda knegare, en gång del av medelklassen, älskar Trump. Han är den mänskliga Molotovcocktail de har väntat på. Den handgranat de kan slänga på systemet som tagit ifrån dem allt”.
Väljarna ser att eliten som förstört deras liv hatar Trump, så de röstar på sin fiendes fiende.
Michael Moore har åkt till Wilmington, i Ohio för att göra en politisk humorshow för inbitna demokrater, röstvilsna och dedikerade Trumpanhängare.
Det är som vanligt skrattspegeln Michael Moore använder som verktyg när han ska få oss att tänka till. Alla är välkomna till hans show, men Moore befinner sig där Trump fick fyra gånger så många röster som Hillary Clinton i primärvalet, så för att få poäng hos Trumpianerna som tagit sig till showen har han ansträngt sig extra.
Han har ordnat separata sektioner för alla med mexikanskt utseende, som även får en symbolisk pappmur framför sig, och för de amerikanska muslimerna (här är det oklart om de hör så mycket av Michael Moore, eftersom det svävar en drönare ovanför deras huvuden, för man måste ju koll på dem så de inte förvandlas till terrorister under kvällen).
En intressant kommentar fälls av en förbipasserande på gatan, som förklarar för kameran att Trumps stora popularitet kommer med att han inte fått allt serverat, som Hillary fått. För i själva verket är det ju precis tvärtom.
Det blir tydligt i den tvådelade amerikanska dokumentärfilmen Vägen till Vita Huset, som även den kom kort innan valet. Här får man följa Donald Trump och Hillary Clinton omlott, från uppväxten fram till i dag.
Donald Trump växte upp i lyx i Queens i New York. Fadern Fred Trump arbetade sju dagar i veckan och levde efter sin tro att livet handlar om konkurrens liksom att det bara finns två sorters människor – vinnare och förlorare. Detta parat med idén om att människor utvecklas på samma sätt som kapplöpningshästar (kombinera de bästa generna och överlägsenheten är ett faktum), ska nog inte förbises när man försöker förstå USA:s tillträdande president Trump.
Och så Hillary Clinton. Som aldrig dög åt sin far, trots A i alla ämnen, som offrade sin egen politiska karriär för att släppa fram sin man.
Den högutbildade juristen som gav upp delar av sin identitet för att passa in i mallen av en kvinna, hustru och presidentfru. Som faktiskt inte fått något serverat alls, utan arbetat oerhört och målmedvetet för att utveckla sig själv och sitt land till något bättre, men alltid blivit besegrad av konservativa konventioner.
Hon är på papperet inte bara överlägsen Donald Trump, utan många män, och det ska inte underskattas i analysen av hennes valförlust. Det är inte det att man inte gillar hennes politik, man gillar inte henne.
Både Jag älskar Donald Trump – Michael Moore in Trumpland och Vägen till Vita Huset ger en fascinerande bild av varför det inte kunde gå på något annat sätt i valet.
Det ironiska med valet av Donald Trump är att alla de människor han mött under sitt kampanjande per definition är förlorare, enligt Fred och Donald Trumps världsbild.
Det skrattar nog Donald Trump gott åt medan han lovar bröd och skådespel åt det amerikanska folket.
Dokument utifrån: Vägen till Vita Huset, finns på SVTPlay och visas till den 12 december.
Jag älskar Donald Trump – Michael Moore in Trumpland, finns på SVTPlay och visas till den 8 december.
Vesna Prekopic
