”A-kassan håller inte måttet”

ARBETET DEBATT. A-kassan fyller inte längre sin uppgift. Finlands försök med basinkomst är en intressant modell att titta närmare på även i Sverige. Det skriver Bo Jangenäs, Berndt Molin och Levi Svenningsson.

Under den senaste tioårsperioden har antalet personer som fått ersättning från a-kassan mer än halverats. Detsamma gäller det totala antalet ersättningsdagar per år. Under tioårsperioden har a-kassornas utbetalning av ersättning minskat från cirka 35 miljarder kronor per år (2005, nuvärde) till beräknade utbetalningar 2016 på drygt 12 miljarder kronor. Under perioden har anslaget för dem som i stället får aktivitetsstöd endast ökat marginellt.

Nästan två tredjedelar av det totala ersättningsbeloppet från a-kassa har alltså fallit bort trots att arbetslösheten varit högre de senaste åren än i början av perioden. Finansieringsbasen, arbetsgivaravgiften som alla förvärvsarbetande via arbetsgivaren betalar för a-kassan och aktivitetsstödet, har sedan 2007 brandskattats med enorma belopp för att finansiera skattesänkningar.

Minskningen av ersättningarna har orsakats av de mer restriktiva ersättningsvillkoren som alliansregeringen genomförde med början 2007 och som alltjämt består i sina viktigaste delar.

En bidragande orsak är också att arbetsmarknaden förändrats och i allt större utsträckning omfattar anställningsvillkor som lett till att fler ställts utan ersättningsrätt när de drabbats av arbetslöshet.

Det handlar om framväxande lösliga anställningsformer som anställningar utan bestämd arbetstid, korta och ”behovsanpassade” anställningsavtal på deltid, anställningsstöd från Arbetsförmedlingen som försvagar anställningsformerna och praktikarbeten som ersätter behov av anställda. Vi har fått allt fler långvarigt arbetslösa och en allt större grupp som både är arbetslös och arbetar med eller utan lön och med anställningsvillkor som inte kvalificerar till a-kassa.

A-kassan har i allt större utsträckning blivit en försäkring för grupper med relativt stark ställning på arbetsmarknaden. Det gäller till stor del personer som blivit arbetslösa från långvariga heltidsarbeten och som dessutom via sina fackförbund ofta har tilläggsförsäkringar med ersättning upp till 80 procent av tidigare inkomst.

Arbetslöshetsförsäkringen fyller inte längre uppgiften att förse de flesta arbetslösa med ett rimligt ekonomiskt skydd. Det är hög tid att ta ställning till vilken arbetslöshetsförsäkring vi ska ha. Ska vi ha en försäkring som omfattar de allra flesta arbetslösa eller ska försäkringen fortsätta som hittills att begränsas till en relativt liten och minskande grupp arbetslösa.

Det är knappast troligt att arbetslöshetsförsäkringen inom överblickbar tid kommer att förändras till att åter omfatta de flesta arbetslösa med rimliga villkor så att vi kan få tillbaka den omställningsförsäkring a-kassan tidigare varit.

Frågan är då om inte a-kassan i stället borde ersättas av en ny enhetlig grundförsäkring, som solidariskt omfattar alla arbetslösa som inte har annan inkomst och som söker arbete eller utbildar sig. En sådan grundförsäkring skulle kunna kombineras med fackligt kollektiva eller privata försäkringar på samma sätt som de privilegierade gör i dag.

I Finland prövas de närmaste åren ett enkelt och generellt bidragssystem, ”basinkomst”, som säkrar folks ekonomiska trygghet utan att kväva viljan till arbete och studier och som på sikt är tänkt att ersätta dagens behovsprövade och stigmatiserande bidragslabyrint. Det är en modell värd att titta på även i Sverige.

Bo Jangenäs, fd generaldirektör IAF

Berndt Molin, fd analyschef på Arbetsförmedlingen

Levi Svenningsson, fd direktör AMS