Inom några dagar beslutar de 14 LO-förbunden om den kommande avtalsrörelsen ska bedrivas i samordning eller om varje förbund ska agera för sig.

I dag talar det mesta för en samordning av krav och uppträdande. Fast helt säker kan ingen vara förrän beslutet är fattat. Förbunden har som bekant snubblat på mållinjen tidigare.

LÄS OCKSÅ Här är lönerna inte allt i avtalsrörelsen

Men de röster som tidigare ifrågasatt LO-samordningens betydelse har tystnat eller dämpats. Den uttalade viljan bland förbunden är nu att uppträda samordnat under avtalsrörelsen. Exakt vilka löneökningar och andra krav som ska formuleras, förutsatt samordning, dröjer ytterligare en tid och fastställs av LO-styrelsen under början av november.

Det som ser ut att bli samordningens kitt den här gången är en bred, om än relativt försiktig, låglönesatsning. Extra lönepåslag till alla lågavlönade är ledorden när avtalskraven utformas.

Kraven innebär ett tvärt brott jämfört med förra årets förhandlingar då splittringen var ett faktum och endast undersköterskorna utgjorde en prioriterad grupp. Årets tänkta låglönesatsning kan därför beskrivas som en återgång till en traditionell och välkänd modell bland LO-förbunden.

Försöken att enas om gemensamma avtalskrav är som alltid en dragkamp mellan olika intressen. De speglar de motsättningar och svårigheter som funnits och finns bland förbunden.

För industrins fackförbund inom LO (IF Metall, GS och Livs) handlar samordning om en balansakt i den högre skolan. De ska bli överens om avtalskrav med både övriga LO-förbund och med tjänstemän och akademiker inom Unionen och Sveriges Ingenjörer.

Att söka gemensamma lösningar åt två olika håll innebär bland annat en spärr mot alltför långtgående låglönesatsningar. Intresset för den sortens avtalskrav och lösningar är begränsat hos Unionen och Sveriges Ingenjörer och det tvingas LO-förbunden inom industrin, och därmed också de övriga, att ta hänsyn till.

LÄS OCKSÅ Ingen jämställdhetssatsning för LO

I den sannolika samordningen av LO-förbundens avtalsrörelse övervägs också krav för att begränsa visstidsanställningarna. Detta trots LO-kongressens beslut från i juni om att agera via ändrad lagstiftning fortsatt finns kvar. Men ytterligare ett försök avtalsvägen förefaller vara en del av den kommande samordningen.

Även om lönekravet ännu inte är fastställt pekar en rad faktorer mot något högre ambitioner för löneökningarna nästa år. I år var kravet 2,8 procent i de flesta fall och 3,2 procent i några fall. De slutliga avtalsuppgörelserna innebar avtalade löneökningar på 2,2 procent.

Arbetslösheten har sedan dess fortsatt att falla, sysselsättningen stiger och antalet lediga platser växer. Företag har växande problem med att hitta rätt arbetskraft, vilket även det pressar upp priset på arbete.

Tommy Öberg