Med avtalsrörelsen några få månader bort stiger intresset på lönemarknaden för om LO-förbunden kan enas om samordnade krav. Misslyckandet förra hösten finns i färskt minne och olyckskorparna kraxar också den här gången. De motsättningar som fanns 2015 och då fällde försöken att enas om en samordning har inte försvunnit utan finns kvar och är minst lika stora och olösta nu som då.

Utformningen av låglönesatsningar råder det delade meningar om och satsningen på jämställda löner är en lika svår fråga att skapa enighet kring i dag som i går. Lägg till förbundens olika syn på hur visstidsanställningar ska bekämpas (via lag eller avtal) och förutsättningarna för enighet och samordning kunde tveklöst varit bättre.

Den intressantaste frågan är emellertid kanske inte om samordningen lyckas eller misslyckas, utan snarare om den är av avgörande betydelse för lönebildningen som helhet. Och i dag finns fler än ett svar. Historiskt har LO-förbundens interna ansträngningar att enas inför avtalsrörelser beskrivits som avgörande för den existerande förhandlingsmodellens fortlevnad. Men är det verkligen sant?

Misslyckade LO-samordningar har förekommit två gånger de senaste fem–sex åren. Förhandlingsmodellen har trots detta stått pall och det hotande kaoset har inte brutit ut.

Frågan är nu om misslyckanden är hack i en annars jämn kurva över enighet och sammanjämkade avtalskrav. Eller markerar de senaste årens händelser en förändring, en varaktig sådan, av det mönster som präglat arbetsmarknaden de senaste decennierna?

Något entydigt svar finns inte. Men mycket talar för att den förändring som kan iakttas kommit för att stanna. Något nytt håller på att etableras. Och processen kantas av just den vånda, osäkerhet, protester och alla tänkbara svårigheter som är synonymt med att navigera i det nya och oprövade.

En någorlunda fungerande lönebildning utan LO-samordning förstärker också intrycket av att det inte längre är en absolut nödvändighet. Så länge lönebildningen fungerar hjälpligt med hjälp av hårt och tätt samordnade arbetsgivare, en industrisektor som sätter märket för löneökningarna och ett Medlingsinstitut som upprätthåller disciplinen – ja då hankar sig nuvarande ordning vidare.

Men om LO-förbunden öppet deklarerar att den interna oenigheten är för stor för att överbrygga och att samordning hör till historien, åtminstone under överskådlig tid uppstår en helt ny situation på lönemarknaden.

Vad som då händer är mycket osäkert. Spännande blir det under alla omständigheter.