MALM÷ 160510 Daria Bogdanska serietecknare. Foto: Emil Langvad / TT / kod 9290

Daria Bogdanska. Foto: Emil Langvad/TT

På våra kvarterskrogar arbetar migranter svart för låga löner. Daria Bogdanska var en av dem och tog upp kampen på jobbet. Nu skildrar hon det i en seriebok. 

Daria Bogdanskas seriebok Wage Slaves: En memoar av en prekär migrantarbetare, som ges ut av Galago i sommar, handlar om organisering mot usla villkor i krogbranschen. Det är en samtidsskildring av arbetsmarknaden i dag. Bogdanskas bok börjar när hon flyttar till Sverige från Polen. Hon orienterar sig i en ny stad, försöker hitta kompisar. Serieboken handlar inte bara om jobb, är hon noggrann med att säga när jag ringer henne. Alla hatar ju jobbet.

Hon pluggade på serieskolan Kvarnby i Malmö, utan svenskt personnummer och utan möjlighet att få CSN-stöd. För att få ett jobb på laglig väg var hon tvungen att ha ett svenskt personnummer, men för att få det måste man antingen vara anställd, ha pengar på banken eller en svensk familjemedlem.

Hon hade hört talas om en indisk krog på Möllan i Malmö där det var lätt att få jobb, utan frågor. Det stämde. Men snabbt började hon inse hur dåliga förhållandena där var. Lönen var låg, utan OB-tillägg eller rimliga arbetstider. Och då fick hon ändå mer betalt än de flesta.

– Det visade sig att lönerna baserades på nationalitet. Svenskarna fick mest betalt, sen kom jag som är från Polen med 50 kronor i timmen. Lägst betalt fick de från Bangladesh, 45 kronor i timmen. Som ung migrantarbetare är jag van vid att jobba svart med dålig lön, men när jag förstod detta, då hände något i mig, säger Daria Bogdanska.

Wage Slaves: En memoar av en prekär migrantarbetare ges ut på Galago i sommar.

Wage Slaves: En memoar av en prekär migrantarbetare ges ut på Galago i sommar.

Hon kontaktade flera fackförbund för att försöka få dem att göra något åt situationen. Bland annat ringde hon till LO. Men intresset var obefintligt.

– Skaffa kontrakt först, och ring oss sen, så kan vi hjälpa er. Det var deras svar.

Det visade sig att Syndikalisterna, SAC, var det enda fackförbundet som var intresserade av att ta i konflikten. Till slut fick hon en en klumpsumma som ersättning efter förhandlingar med arbetsgivaren.

Men det är mindre än vad hon borde ha fått. Och eftersom hon var den enda som vågade, eller hade möjlighet, att ta fajten så var hon också den enda som fick ersättning. Resten jobbade kvar, troligen för samma lön som tidigare. De som är mest utnyttjade har också minst möjlighet att göra något åt det.

I samband med att hon 2014 fick civilkuragepriset av SAC för sin fackliga kamp, skrev Daria Bogdanska en debattartikel i Expressen där hon beskrev Sverige som ett splittrat land: Ett land för infödda svenskar ur majoritetsbefolkningen, och så ett land för alla andra. Särskilt för dem som saknar papper, menade hon.

När jag frågar om det så säger hon att det är förvånande hur lite majoritetssvenskarna vet om sitt eget land. Om hur folk har det, hur arbetsförhållandena ser ut. Det finns en stor naivitet, eller kanske en motvilja inför att se verkligheten.

Skärmavbild 2016-05-13 kl. 10.12.33

Polska Daria Bogdanska tyckte att hon hittade rätt uttryck i serieskapandet: Där kan hon berätta utan ”finspråk”.

På senare tid har förslag om sänkta ingångslöner för nyanlända presenterats av Centerpartiet och Liberalerna.

– Det är redan så det ser ut i praktiken. Det är en del av den strukturella rasismen på svenska arbetsplatser. Men om det förstärks genom lag, vore det ännu värre. Det skulle vara superhemskt.

– Men tyvärr förvånar det mig inte längre. Min bild av Sverige är i dag inte densamma som när jag flyttade hit, säger hon.

Det är viktigt att facken tar sitt ansvar, menar Bogdanska. Varför lämnas den grupp som har det värst utanför i kampen? Även SAC borde anstränga sig mer för att organisera invandrare och papperslösa, menar hon.

– Tiderna ändras, det här händer nu. Facken måste nå ut till invandrare, som kanske kommer från länder där arbetslagarna är sämre, säger Daria Bogdanska.

Nu jobbar hon som cykelbud, spelar i band och ritar samtidigt på historien om den ”prekära migrantarbetaren”, hennes första seriebok. Serieformatet är perfekt för att berätta historier, menar Bogdanska. För henne har det varit ovärderligt, ett sätt att berätta som inte är långa texter. Också en befrielse för henne som kommer från en vanlig polsk arbetarfamilj.

– Serier ger mig en helt annan möjlighet att utrycka mig. Bara för att jag inte kan använda finspråk så betyder inte det att jag inte kan berätta en historia. Den nya vågen av serier har mycket inspiration från DIY-rörelsen. Man behöver inte göra det bäst för att göra något, säger Daria Bogdanska.

Sanna Samuelsson