Place de la République, Paris. Varje kväll samlas tusentals för att protestera – mot arbets­marknads­lagarna eller mot ­något annat. Foto: Michel Euler/AP

Place de la République, Paris. Varje kväll samlas tusentals för att protestera – mot arbets­marknads­lagarna eller mot ­något annat. Foto: Michel Euler/AP

Paris, Aten, Madrid, Berlin och Rom. På ­söndag den 15 maj kan det bli manifestationer i flera ­städer runt om Europa. Den franska proteströrelsen Nuit Debout sprider sig över Europa.

Det ösregnade kvällen den 31 mars. Ändå stod de där. Tusentals människor på Place de la République i Paris och i flera andra städer i Frankrike. När det slutade regna klockan nio på kvällen stod de kvar.

Diskuterande. Protesterande. En ny rörelse var född – Nuit Debout (ungefär På fötterna hela natten).

Sedan dess har tusentals personer samlats på Place de la République klockan sex, varje kväll. Arbetare, studenter, pensionärer och föräldrar med barnvagnar. Många har bara suttit med benen i kors, andra har gett utlopp för sin frustration eller läst dikter i ditforslade hög-talaranläggningar.

– Den franska politiken sker ofta på gatan. Protesterna växte fram som en kritik mot den franska socialistregeringens kontroversiella arbetsmarknadsreform, säger Inga Brandell, senior professor i statsvetenskap på Södertörns högskola, som i många år studerat fransk politik.

– Regeringen och andra som företräder arbetsmarknadsreformen anser att alla skulle tjäna på att göra det lättare att säga upp. I Frankrike har det varit svårt att säga upp fast anställda. Det har, enligt vissa, gjort att företagen i stället haft korta anställningar vilket bidragit till att ett lågavlönat prekariat växt fram, fortsätter Inga Brandell.

Många av demonstranterna i Nuit Debout har beskrivit det som att bägaren rann över då socialistregeringen ville göra det lättare att säga upp samt förlänga arbetstiden.

De kraftiga protesterna ledde till att regeringen backade på flera punkter, men i tisdags tvingade man ändå igenom ett urvattnat förslag av arbetsmarknadsreformer.

Samtidigt har allt fler anslutit sig till protesterna. I takt med det har även kritiken mot regeringen vidgats.

Missnöjet är stort. Arbetslösheten är högre än EU-genomsnittet, ekonomin är svag och förtroendet för president François Hollande är rekordlågt. Endast 13 procent uppger att de stödjer honom.

Nuit Debout har lyckats samla de missnöjda och många liknar dem vid Occupy Wall Street-rörelsen som växte fram i USA hösten 2011.

Den franska rörelsen sprider nu en uppmaning – #GlobalDebout – om att medborgare i fler länder ska återta ett politiskt initiativ och protester mot att privata ”särintressen har företräde framför allmänintresset”.

På söndag den 15 maj hoppas rörelsen på protester i flera städer i Frankrike. Spanien, Tyskland, Belgien, Storbritannien, Italien, Tjeckien och Grekland är länder där det, enligt Nuit Debout själva, ska anordnas manifestationer.

Att datumet satts till den 15 maj är knappast någon tillfällighet. Det är nämligen det datumet som ses som födelsen för den spanska proteströrelsen – 15:e maj-rörelsen eller Los indignados – som på bara några dagar lyckades mobilisera hundra-tusentals personer som krävde en ny politik.

Den rörelsen kom senare att utmynna i det spanska vänsterpartiet Podemos.

Vilka förutsättningar som den franska proteströrelsen har för att få fotfäste i andra länder är svårt att säga.

– Vi har tidigare sett, till exempel under EU-demonstrationerna i Göteborg 2001, att det funnits ett starkt internationellt nätverk mellan proteströrelser. Man kan tänka sig att samma trend kommer igen, säger Katrin Uba, statsvetare på Uppsala universitet som forskat om proteströrelser.

Katrin Uba säger att de internationella proteströrelserna verkar komma i vågor. 1999 blev det stora demonstrationer och sammandrabbningar i Seattle i samband med ett WTO-möte. Demonstranterna menade att världshandelsorganisationen satte storföretagens väl och ve framför de anställdas och krävde en ny ordning. Åren efter följde flera internationella protester i samband med EU- och WTO-möten. Dessa upphörde dock ganska snabbt.

– En förklaring kan ha varit att aktivisterna helt enkelt tröttnade samtidigt som de stora EU-mötena flyttades ut från stan till otillgängliga platser, säger Katrin Uba.

Fram till 2008 var det sedan en ganska lugn period. Då kom finanskrisen och nya internationella proteströrelser växte fram. Katrin Uba säger att det finns ett återkommande mönster i vilka det är som protesterar.

– Ofta är aktivisterna från medelklassen och välutbildade. Men även fackföreningar har en viktig roll eftersom det är de som klarar att organisera grupper som annars har svårt att göra sig till tals.

– Det är lite tidigt att säga ännu, men jag tror att det är dessa grupper som ligger bakom rörelsen i Frankrike, säger hon.

Frågan är dock vad proteströrelserna leder till.

– Man brukar säga att Occupyrörelsen inte lyckades förändra någonting. Men det beror på vad man ser som syftet med en rörel-se. Occupy lyckades mobilisera många personer under en kort tid. Men det är sant att de inte var så konkreta med vilka förändringar de ville genomföra.

– I Spanien finns det dock exempel på att man fått gehör för konkreta krav mot privatiseringar av sjukhus. Driver man konkreta frågor är det ofta lättare att få igenom sina krav, säger Katrin Uba.