För Moki Cherry var livet och konsten ett och samma; hemmet – efter 1970 den gamla skolan i Tågarp – skulle vara scen och scenen hem. Där, och i ett loft i New York, bodde hon med maken och jazzmusikern Don Cherry och barnen Eagle-Eye och Neneh. Där sydde hon, men lagade också mat till alla tänkbara gäster, medan maken komponerade.

Barnen hade Octopuss Teatern, (med bland andra Shanti Rooney). Moki och Don skapade den gemensamma kreativa plattformen ”Organic music”.

Så tycker också curator Fredrik Liew att hennes konstverk gör sig bäst tillsammans med dokumentation och låter de iögonfallande tygapplikationerna samsas med tv-skärmar som visar fotografier och filmer från 1970-talet, och montrar där Mokis anteckningar flyter ihop med konsten.

Det är som att stiga in i en sagovärld. 1970-talets progg och politiska aktivism är närvarande men som på en armslängds avstånd. Det är glansiga tyger, skarpa färger, guldbroderier; det är rosor, prickar, palmer. Politiken visar sig främst genom gröna vågen-idéer.

Ur anteckningar 1971, då hon deltog i Moderna Museets Utopier och Visioner: ”Krav nr 1: Alla som bor i stan får en kolonilott”. Och ”MUSIK varje dag och miljö som luktar olika”. På samma ark har hon också ritat en serie som inleds: ”Arvid arbetar i en fabrik som gör plastmuggar. Arvid behöver inte plastmuggar”.

För sonen Eagle-Eye Cherry som syns på filmer som barn (övar orgel med sin far som säger: ”It’s all in there.”) och vänligt svarar på frågor under pressvisningen, väcks ”otroligt många positiva minnen”.

När de städade ur New Yorkloftet efter mammans död 2009 var det ibland svårt att avgöra om det som togs ner från väggarna var konst eller skräp. Moki Cherrys konst har nu fått ett välförtjänt rum – och sammanhang – på Moderna.

Utställning

Moment Moki Cherry (1943–2009) Moderna Museet Stockholm 9 april till 9 oktober 2016