Ebba Witt-Brattström. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT

Ebba Witt-Brattström. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT

Han sa: Jag förstår inte
vad du är ute efter.
Vad är det jag
ska behöva försvara?

Hon sa:
Jag vill att barn ska få vara barn.
Jag betackar mig för uttagningar
i stil med Allsvenskans.

Han sa:
Det där
är ett mamma-problem.
Får jag prata
med pappan.

Jag läser Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig samma vecka som jag möter Patriarkatet i egen hög person. Jag har höjt rösten i den manligaste av domäner. Eller för att vara mer sanningsenlig, jag har ställt några frågor, om ett fotbollslags uttagningar. Diskussionen – eller snarare icke-diskussionen –  som följer glider i mitt huvud in i formen för Witt-Brattströms roman.

Århundradets kärlekskrig (titeln syftar på Märta Tikkanens klassiska Århundradets kärlekssaga) tituleras ”punktroman”. Den är kort och består av en dialog närmare poesin än prosan, mellan ”Han” och ”Hon”, uppblandat med citat och ordspråk, och boken kan läsas som att det sätts punkt för ett långvarigt äktenskap mellan dessa.

Jag känner en stor tacksamhet över det Witt-Brattström åstadkommit; ett blottläggande av patriarkala strukturers innersta väsen på ett rappt, knivskarpt, roligt (!) och förfärligt sätt. Går det att skriva poesi om härskarteknik? Ja, tydligen.

Hennes bok handlar om en psykiskt och fysiskt våldsam relation. Ett äktenskap som redan i inledningen har gått åt skogen. Ett viktigt tema som behöver få sin plats i litteraturen. Det börjar faktiskt med att jag skrattar högt åt eländet:

”Han sa:
Morgonen var väl
inte värre
än vanligt 

Det blir inte
roligare än så här.
Snarare minskar nog
välviljan
från båda håll
med några procent i veckan.”

Men skrattet fastnar i halsen:

”Han sa:
Lär dig
uppblåsta lilla fitta”

”Han sa:
Det är bara skitsnack.
Om du fått några dussin
örfilar och sparkar
är det högt räknat.”

Replikerna skär, de är sylvassa från båda håll, även om det som ”Han” säger överträffar det mesta. Århundradets kärlekskrig kan också läsas som en uppgörelse med patriarkatet i stort.

”Denna eviga/ mansplaining”, som Witt-Brattström skriver.

”Om du lyssnat på mig
istället för att
mobba
tillrättavisa
korrigera
trycka ner
hota
plåga mig
hade vi varit fria nu.”

Boken inger mig i all sin förfärlighet ändå styrka. Det är mer malande kamp än dramaturgi. Har boken ett klimax så är det nog när frågan om försoning nästan når upp till ytan. Det viktiga – för mig som läsare – är inte vem som kan ha gett inspiration till dessa repliker. Mästare i förödmjukelse går tyvärr att hitta lite varstans – på olika arenor.

Som litterär gestaltning av härskarteknik blir boken en vän att ta med. Jag säger faktiskt: Genialt!

Ny Bok

Århundradets kärlekskrig Ebba Witt-Brattström Norstedts