Gittan Jönsson (född 1948) bor och arbetar i Brantevik och Berlin. Hennes verk finns på flera museer i Sverige. Foto: Charlotta Kåks Röshammar

Gittan Jönsson (född 1948) bor och arbetar i Brantevik och Berlin. Hennes verk finns på flera museer i Sverige. Foto: Charlotta Kåks Röshammar

Rebellen som kastar disk och dammsuger rent bland all skit som patriarkatet står för har blivit mildare med åren. Nu tror hon mer på att ändra världen stegvis. Arbetets kultur­redaktör intervjuar Gittan Jönsson som är aktuell med en stor retrospektiv.

I utställningens inledning sitter en naivistisk tuschteckning i svartvitt. Jag tänker på Ingrid Vangs barnboksbilder av Pippi Långstrump, där trägolvets gula plankor upptar en stor del av ytan. Men här är det inga pannkakor i luften, här är det dystert: ett rum, en ung kvinna som sitter på en madrass på det till stor del tomma trägolvet, ett antal etiketterade föremål.

– Filt, säng, säger Gittan Jönsson och pekar på Självporträtt från 1968.

Det handlar om ett omtumlande skede i konstnärens liv, och bilden skildrar hur hon förvissar sig om sin och sakernas plats i verkligheten. Som 19-årig student på Konstfacks reklamlinje hade hon dragits in i maoistiska Rebellrörelsen. Hur det riktigt gick till vet hon inte, och efteråt blev teckningen ett av få försök till bearbetning.

I ett par lurar hörs Bosse Lindquist lyfta på locket i radiodokumentären Rebellerna, 30 år efteråt. Medlemmarna hade delats in i ”celler”, förts till olika lägenheter (barnen för sig) och fick inte ha kontakt emellan sig.

Feber (2006) Foto: Peter Carlsson

Feber (2006) Foto: Peter Carlsson

De flesta tillhörigheter slängdes och nåde den som läste Dagens Nyheter; borgerligheten skulle ut. Rörelsen störde seriösa möten och gick också hårt åt sina egna.

40 år efteråt skapade Gittan Jönsson Cellen, en oljemålning som hänger intill självporträttet.

Hon gör så: återkommer. Retrospektiven på Marabouparken i Sundbyberg visar ett stort urval av den stilbildande konstnärens alster, inte minst originalteckningar till Historieboken (1970), serieboken som beskriver imperialismen och kolonialismen ur ett arbetarperspektiv, utgiven i 70 000 exemplar på sex språk och som hon gjorde tillsammans med andra Konstfacksstudenter (reklam i kapitalismens tjänst ville de inte syssla med).

Där finns illustrationer till skivomslag (som Sånger om kvinnor med ”Vi måste höja våra röster för att höras”), affischer mot bilism och kärnkraft, serier, teckningar och mängder av stora och små målningar i allt från närmast fotorealism till expressionism och abstrakta linjespel.

Är det trovärdigt att blanda så många stilar, så många motiv? frågar hon sig.

– Den mer traditionella konstnärsrollen innebär att man ska gå in i en sak och utforska det på djupet, och jag kanske flyr, säger Gittan Jönsson, som för några år sedan flyttade till Berlin.

självporträtt-1978

Självporträtt (1978) Foto: Patrik Evinger

Men som sagt, och som framgår i utställningshallen, hon kommer tillbaka:

– Jag ser det jag gjort med nya ögon och får lust att fortsätta. Jo, det är okej att ha så många sidor, konstaterar hon.

Klassiska Diskkasterskan från 1978 kommer igen i installationen Drömfinal, som bland annat innehåller en hög med krossat porslin, och blir animerad i filmen Parallella linjer – olika spår, som undersöker svenska och tyska konstnärsfeminister i olika tider.

En dammsugare syns i Den ensamma mammans semester från 1972 och kommer tillbaka på bred front när en dammsugande kvinna rensar upp i Global städning, i porslinsfigurerna Conversation Pieces och i konstboken Dammsugerskans fyrtiotvå uppdrag.  Dammsugerskan fanns från början i en annons för bindor från 1950-talet med budskapet: ”Lev som vanligt” och får som schablon möta Gittan Jönssons måleri och pastischer på andra verk.

När hon visar runt sina vänner får Arbetet följa med. En av dem är Marika Lagercrantz, som 2011 till 2014 var kulturråd på svenska ambassaden i Berlin. Hon skuttar före och sätter sig att betrakta Vandrerskan/hommage till Friedrich (utgår från romantiska landskapsmålaren Caspar David Friedrichs Vandraren), nyfiken på att se resultatet av den påbörjade målning hon fått se redan i ateljén i Berlin.

Dammsugerskan står på en höjd och tittar ut över skräpiga vidder – men var det inte skräpigare i en tidigare version?

– Jag målar över. Jag börjar nästan alltid med slingor, ett glatt stänkande. Sedan talar målningen om: Den vägen ska vi ta, säger hon och ler finurligt.

– Det finns en ro i bilden. Eller har jag fel, funderar Marika och Gittan är nog mer inne på att det finns mycket oro kvar att städa upp.

Gittan Jönsson är för jämställdhet, tror på kvotering i vissa lägen – som i Tyskland där det nu ska införas för bolagsstyrelser – och ser på feminismen som en viktig rörelse:

– Sverige har ändå kommit långt. Hur kvinnans rättigheter hotas i alla krig, och hur det på många håll i världen går tillbaka, det är det värsta. Vad ska man säga; jag är världsfeminist, globalfeminist, säger hon som drömmer om en global städerska som rensar upp bland trafficking, styckmord, anonyma kapitalister som roffar åt sig, bland ”all skit”.

Vandrerskan (2014) Foto: Anna Intemann

Vandrerskan (2014) Foto: Anna Intemann

Rebellen i henne har falnat; nu tror hon mer på att ändra i det lilla. Inte krossa patriarkatet utan montera ner det. Hon uppmuntrar unga att göra politisk konst – utan att det blir propaganda.

– Bilder som kommer ur djupet av en själv, men som ändå har ett samhälleligt perspektiv, det behövs.

Måleriet började hon med efter att ha arbetat som scenografiassistent till Carl Johan De Geer under filminspelningen av Jan Troells Bang. Hon fick visuella kickar av kontrasterna mellan den uppbyggda scenen och av alla sladdar och trassel vid sidan om.

– Det är olika verkligheter, så är livet. Och allt är sant, säger Gittan Jönsson.

Konst

Parallella linjer Retrospektiv över Gittan Jönssons verk Marabou-parken i Sundbyberg (Pågår t o m 19 juni)