Tjänstemännen ett värre problem
Det pågår en minst sagt märklig diskussion om det så kallade märket i lönebildningen, eller rättare sagt om hotet mot den rådande ordningen. Att ett antal LO-förbund formulerat krav på löneökningar som är några tiondels procent över industrins fackförbund beskrivs som ett dödligt hot mot rådande förhandlingsordning.
Avvikelserna från industrins lönekrav är emellertid varken dramatiskt stora eller särskilt överraskande. Att den misslyckade samordningen inom LO manifesterats i något olika lönekrav borde inte överraska någon.
Den minnesgode kan erinra sig tidigare olikheter i kraven vid avtalsrörelser. -Jämställdhetspotter och låglönesatsningar har inneburit avtal med högre procentuella löneökningar för kvinnodominerade branscher eller lågt avlönade grupper. Så mycket allvarligare eller mer hotfullt för modellens överlevnad är inte dagssituationen.
Och – viktigt att påpeka – några avtal där utfallet skiljer sig åt har ännu inte träffats. Hur allvarligt hotet är kan därför inte utvärderas.
I det offentliga samtalet framställs emellertid de olika lönekraven från LO-förbunden på ett sådant sätt att sikten skyms för de verkligt svåra problemen som lönebildningen brottas med.
De sifferlösa avtalen är ett långt allvarligare hot mot ordningen för löneförhandlingar. De senaste månadernas öppna redovisning har visat att offentligt anställda tjänstemän och akademiker över huvud taget inte förefaller påverkas av industrins så kallade märke.
Tjänstemän och akademikers löneökningar har under längre tid varit påtagligt högre än de som förhandlats fram inom industrin. Endast hemlighetsmakeri och ett trubbigt sätt att mäta har hjälpligt kunnat dölja vad som pågår.
Men de avsevärt högre löneökningarna är ett verkligt hot mot den lönestabilitet som rått på arbetsmarknaden under de senaste 20 åren.
En fortsättning där industrins avtal blir ett rundningsmärke är inte tänkbar. Protesterna inom industriförbunden kommer att tvinga fram förändringar (läs: högre löneökningar) för att industrins anställda inte ska hamna på efterkälken.
Om detta talas det dock inte särskilt mycket. Fokus hamnar i stället på vilka lönekrav de lägst avlönade på arbetsmarknaden och deras ambitioner att försöka hänga med i löneutvecklingen.
Och visst är det viktigt att också diskutera hur industrins märke fungerar bland de lägst avlönade. Men analysen borde omfatta industriavtalets betydelse över hela arbetsmarknaden.
Det är därför ingen brist på problem när lönebildningens framtid ska analyseras och diskuteras. Lägg till att regeringen på ett osmidigt och provocerande sätt blandat sig i lönerörelsen med lärarmiljarderna och att de borgerliga partierna vill lagstifta om lägre ingångslöner, så blir hotbilden fullständig.
